Sida 278
Indien
Indien. Distrikten äro till antalet 238, om 5,000- 17,000 qvkm. och 160,000-1,500,000 innev. Den yttersta förvaltningsindelningen är subdivision, området för en administrativ tjenstemans (assistant magistrate) verkningskrets, eller tahsil, området för en fiskals (deputy collector) verkningskrets. I afseende på lagskipningen råder den oregelbundenheten att den lägre rättsskipningen i brottmål i vissa distrikt är förenad med den civila förvaltningen, i några få gränsdistrikt äfven rättsskipningen i civilmål. Fullständig skilsmässa mellan jurisdiktion och förvaltning är genomförd i Bombaj, Madras och några delar af Bengalen. I andra instansen behandlas målen af session-courts, hvilka bestå af kringresande domare och bisittare. I högsta instansen döma öfverdomstolarna (high court of judicature) i Bengalen, Nordvestprovinserna, Madras och Bombaj. Den indiska strafflagen (af år 1860) är affattad efter mönstret af den engelska, men med särskild hänsyn till de indiska förhållandena. I civila mål dömes efter indiska och muhammedanska lagar och sedvanerätt samt efter af de lagstiftande råden och britiska parlamentet utfärdade statut. De högre ämbetena äro nästan uteslutande besatta med européer. För att utbilda engelsmän till indiska ämbetsmän finnas i London och Oxford "Indian institutes", och uti I. finnas motsvarande undervisningsanstalter för infödingar. Det enda spåret till sjelfstyrelse uti I. utgöres af stadsfullmäktige i Bombaj och Kalkutta, hvilka väljas af ett litet antal högt beskattade. Hufvudstad: Kalkutta.
Budgeten för finansåret 1880-81 upptog inkomsterna till 72,559,978 pd st. och utgifterna till 80,260,838 pd st. (1 pd st. ungefär = 18 kr.). Den förnämsta inkomstkällan är grundskatten, 21,112,995 pd st. Det indiska jordbeskattningssystemet hvilar på den grundsatsen att staten har eganderätten till jorden och följaktligen kan taga hvilken ersättning som hälst af brukaren för rätten att bruka jorden. Den ränta indiska staten tager af jordbrukaren vexlar betydligt i storlek, men uppgår i medeltal till 50 proc. af jordens nettoafkastning. Sätten för räntans bestämmande och upptagande äro äfven i hög grad vexlande. I Bengalen, Assam, Audh och vissa delar af Madras är skatten en gång för alla bestämd för ett visst område och förpaktas af s. k. semindari, manzadari l. talukdari, hvilka i sin tur fördela skatten på och utkräfva henne af jordens brukare. I Nordvestprovinserna (utom Audh), Pandjab, Centralprovinserna och en del af Madras bildar byn en skatteenhet; dess för 30 år bestämda skatt få byamännen efter eget skön fördela och äro solidariskt ansvariga för dess riktiga utgörande. I Bombaj och största delen af Madras åter råder det s. k. raiotvari-systemet, enligt hvilket jordbrukaren utan mellanhand utgör den för hvarje år, såsom i Madras, eller för 30 år bestämda skatten. Slutligen gifves det ett försvinnande litet antal skattefria jordbesittningar, nämligen af européer på öde land anlagda kaffe-, te- o. d. plantager. De näst grundskatten vigtigaste inkomstkällorna äro opium-monopolet, som inbringar 10,5
mill. pd st. (till största delen vinst på handeln med Kina), samt saltskatten, 7,1 mill. pd st. Tullinkomsterna uppgå till 2,5 mill., acciserna till 3,1 mill., tributerna till 0,74 mill. samt inkomsterna af jernvägar och andra produktiva anläggningar till 9,4 mill. pd st. Bland utgiftsposterna märkas anslagen för armén och flottan, 17,3 mill., för allmänna arbeten, 20,3 mill., till statsskuldens amortering, 5 mill., till pensioner, 2,15 mill., samt till undervisningsväsendet, 1 mill. pd st. Statsskulden steg 1881 till 157,388,879 pd st. och är stadd i snabb tillväxt.
De engelska vasallstaterna i I. hafva tillsammans en befolkning af mer än 54 mill. och äro omkr. 800 till antalet. De flesta af dem utgöras af blott en enda by, men några hafva flere millioner innevånare. Småfurstarna äro vanligen förenade i statsförbund med gemensam förvaltning, och ett sådant förbund, t. ex. Radjputana, räknas för en enhet. Vasallfurstarnas rättsliga ställning är genom öfverenskommelser med engelsmännen bestämd och skyddad. Deras styrelse är despotisk; förvaltning och rättsskipning befinna sig i det uslaste tillstånd, sidoinflytelser göra sig gällande i regeringen, och såväl furstarna som deras tjenare göra allt för att utsuga folket. Tillståndet är dock något bättre än förr, emedan engelska regeringen nödgar de uppväxande furstarna att inhemta en om ock ytlig europeisk bildning. De indiske furstarna hafva tillsammans en årsinkomst af omkr. 16 mill. pd st. Af dessa penningar måste de dock lemna 0,74 mill. pd st. såsom tribut till britiska styrelsen och derjämte underhålla en inhemsk armé af öfver 300,000 man. Dessa trupper äro emellertid till följd af sin dåliga utrustning icke i något afseende farliga för det britiska väldet.
Den britisk-indiska hären består af en europeisk kärna och en armé af infödingar. Före 1858 bildade de europeiska trupperna delvis en särskild "indisk armé", i det att Ostindiska kompaniet hade rätt att värfva européer (engelsmän) till ett antal af 20,000 man, hvarjämte den engelska kronan, för att aflägsna hvarje fara, sedan 1814 på kompaniets räkning sände "kungliga" trupper till en styrka af 29,000 man. F. n. utsänder moderlandet ett antal regementen till I., der de stanna några år för att sedan återvända hem. Den inländska armén rekryteras, liksom den engelsk-europeiska, genom värfning. Hela den britisk-indiska armén är delad i 3 armékårer, hvilka 1877-78 hade följande styrka: Bengaliska armén 104,216 man (deraf 40,283 man européer), Madras-armén 47,026 man (deraf 12,733 européer) och Bombaj-armén 38,355 man (deraf 11,710 européer). - Polisstyrkan uppgick 1877 till 157,999 man. - I. har fyra ordnar, bland hvilka den förnämsta är The står of India (Indiens stjerna), stiftad d. 23 Febr. 1861.
Historia. Äldsta tider. Fornforskningen har ådagalagt, att I. långt före den tid, då dess nuvarande innevånare togo landet i besittning, i de nordliga och mellersta delarna beboddes af ett folk, som förfärdigade sina vapen och verktyg af slipad flinta. Norrifrån invandrade
Källa: Project Runeberg ·
