Sida 272
Indien
större folk: telinga l. telugu, tamil, malajalam l. malabarerna, kanaru l. kanareser (till hvilka äfven höra kudagu- l. kurgstammarna) samt gond (se vidare Dravida och Gond). 3. Den tredje hufvudgruppen utgöres af I:s uräldsta, ännu halfvilda stammar, kolh- eller munda-folken (se Kolh). Utom dessa trenne grupper finnes i de norra och östra gränslanden en stor mängd mindre stammar, tillhörande folkslag, hvilkas hufvudmassa ligger utom I:s gränser. Af tibetanskt ursprung äro stammarna på östra Himalajas mellersta och nedersta sluttningar, de s. k. himalajafolken (se d. o.). Till barmanerna och lohita-folken ansluter sig en stor mängd nästan fullkomligt vilda hedniska stammar ö. om himalajafolken och i de östra gränslanden ända ned till Iravaddis mynning. Jämte alla de nu nämnda uti I. sedan urminnes tider inhemska folk finnas äfven flere andra, hvilkas invandring faller inom den historiska tiden. Dessa bilda fem i religiöst hänseende skilda grupper. 1) Muhammedaner. Till dem höra de i de nordvestra landskapen Pandjab och Sindh bosatta afganerna och balutsjerna (hvardera omkr. 300,000) af iranskt ursprung, stolta och obändiga, men på intet vis ociviliserade; de tala sina egna språk, pustu och balutsji. men nyttja persiskan som skriftspråk; mongolerna, såsom de ursprungligen turkiska eller persiska afkomlingarna af I:s muhammedanska eröfrare kallas; deras språk är antingen persiska eller vanligare hindustanska (urdu); samt de på vestra kusten talrika araberna, hvilka redan tidigt slogo sig ned i sjöstäderna och i allt bibehållit eget språk och egna seder. Vid de talrika blandade äktenskapen mellan den muhammedanska och den hinduiska befolkningen har islam nästan alltid segrat öfver brahmanismen och kunnat på detta sätt utsträcka sig öfver ungefär 1/6 af hela befolkningen. Afkomlingar af blandad arabisk och hinduisk börd kallas mapla (l. mopilla). 2) Parserna, i synnerhet talrika i Bombaj, Surat och angränsande handelsorter, hafva invandrat från Persien och troget bevarat sina uråldriga zoroastriska läror. I öfrigt äro de fullkomligt naturaliserade, oftast rika köpmän, intelligenta och driftiga, samt trogna anhängare af det engelska väldet. De tala landets språk (gudjarati och marathi) och nyttja sitt urgamla parsi blott för religiöst bruk. 3) Judarna äro dels hvite afkomlingar - enligt egen tro, af flyktingar efter babyloniska fångenskapen, sannolikare af först efter Jerusalems förstöring invandrade judar - bosatte hufvudsakligen på Malabarkusten, der de en gång skola hafva bildat en egen stat af 80,000 familjer, dels svarte, till judendomen omvände dravider, spridde öfver hela halfön. 4) Kristna af europeisk härkomst utgöra en jämförelsevis ytterst ringa del af befolkningen och äro till allra största delen engelsmän. Af portugiser, en gång de herskande på vestkusten, finnas nu blott rester i städerna på Malabarkusten, särskildt Goa och Diu; fransmän finnas blott i de franska kolonierna, och på Ceylon träffar man ännu åtskilliga holländska familjer. Afkomlingar af engelsmän och
hinduqvinnor kallas halfblod eller eurasier, af portugiser och hinduqvinnor topassi. Till européerna ansluta sig närmast de kristna armenierna, hvilka på alla större platser intaga ett stort rum inom handels- och finansverlden. 5) Sist inkomna äro kineserna, hvilkas antal i alla kuststäder är i ständigt stigande.
På ett för I. egendomligt sätt delar sig vidare dess hinduiska befolkning i flere socialt skilda klasser. Den ur-ariska indelningen i tre ursprungligen på religiös grund skilda kaster, brahmaner, prester, ksjatrija, krigare, och vaisja, åkerbrukare, till hvilka vid I:s eröfring de underkufvade infödingarna lades som en fjerde kast, sudra, var redan vid tidpunkten för lagböckernas skrifvande (se Manu) till stor del utplånad genom uppkomsten af en mängd efter ort och sysselsättning olika benämnda klasser, hvilka lagböckernas författare sökte förklara ur blandning mellan de äldre. Alldeles olika med dessa skrifters kastindelning är det nuvarande tillståndet, till hvars uppkomst en mängd religiösa och politiska omhvälfningar hafva bidragit. I våra dagar räknar man minst 14 mer eller mindre strängt skilda samhällsklasser. 1) Brahmanerna l. braminerna, hvilka redan för länge sedan hafva uppgifvit sin rent presterliga karakter, så att de till och med kunna tillhöra främmande religionssamfund, utmärka sig framför alla andra klasser genom den högre intelligens de ådagalägga i alla de olika sysselsättningar, åt hvilka de numera egna sig. Utbredda öfver hela I. och representerande den renaste och skönaste typen af det ariska folket, äro de förträffliga soldater, framstående ämbetsmän, utmärkta lärde, driftiga åkerbrukare och köpmän. Tätast sammanboende äro de i Kasjmir, der de bilda ett slags aristokrati gent emot den lägre muhammedanska befolkningen, men räknas dock af de östliga brahmanerna såsom stående utom deras tio (fem gaura- eller bengaliska och fem dravidiska eller sydindiska) fastställda slägten. I Pandjab hafva de talrikt anslutit sig till sikhs och islams läror. I Kamaon och Garhwal, i Marvar, Djesalmir och Malva samt trakterna kring Dehli utgöra de en god del af den stillsamma industriidkande befolkningen, men deras egentliga centralpunkt i Hindustan är det nedre Duab och vestra Audh, och der hade det sista stora upproret mot England sin utgångspunkt. I större delen af Bengalen intaga brahmanerna en dominerande ställning, men i dess östra distrikt stå de tillbaka för muhammedanerna, och på andra sidan Brahmaputra upphöra de nästan alldeles. Under det att de i Orissa äro tämligen fåtaliga, bilda de i Gudjarat, Mahratha- och Konkana-landen en både talrik och inflytelserik klass, och samma ställning intaga de äfven bland telinga och tamilerna, men i Kanara, der de äro lika talrika, kunna de icke i betydenhet jämföras med lingaiter och muhammedaner. Efter olika religiösa bruk delas brahmanerna i två stora afdelningar: saiva, Sivadyrkare (de talrikare) och vaisjnava, Visjnu-dyrkare. Blott ett jämförelsevis mindre antal af brahmanerna egnar sig numera uteslutande åt religiös tjenst och kallas vaidika.
Källa: Project Runeberg ·
