Sida 274
Indien
kristendomen gjort stora framsteg bland bergsstammarna i Chota Nagpur), i Nordvestprovinserna 22,196, i Pandjab 22,154, i Centralprovinserna 10,477, i Maisur 25,676 och i Britiska Birma 52,299 l. 1,9 proc. I ofvanstående siffror äro ej vasallstaterna medtagna; inberäknas dervarande kristna (omkr. 700,000), får man en rund summa af 1,5 mill. kristna i hela I.
I:s växt- och djurlif är liksom klimatet väsentligen olika i låg- och höglandet. Stiger man ned utför södra sluttningen af Himalaja, kommer man plötsligt från ett alplands kalla och rena luft till det vattenrika Bengalens tropiska hetta och fuktiga dunster, från skogar af koniferer, björkar o. s. v. till de tropiska skogarna vid bergsfoten, der man mötes af palmlunder. Der bevattning saknas, uppstå till följd af de brännheta vindarna torra ödemarker, såsom slätterna längs Indus och dess venstra bifloder. Deremot når växtverlden i Bengalen och de fruktbara låglanden samt kusttrakterna af halfön, under inflytande af den tropiska solen och den oceaniska fuktigheten, en rikedom, som täflar med växtverldens i Brasilien. Der finnas träd af mer än 30 m. höjd, trädlika ormbunkar, flere arter bamburör, skogar af sandel-, ebenholz-, teakoch drakblodsträd samt flere palmarter, deribland kokos-, kål- och sagopalmer. De senare jämte bananoch brödfruktträd äro af synnerlig vigt såsom näringsväxter. Framförallt är I. utmärkt genom rikedomen på träd och örter, som lemna kryddor, såsom muskot, kanel, kryddnejlikor, ingefära samt flere slags peppar. - Djurverlden har att uppvisa många egna arter. Elefanten (Elephas indicns) förekommer vild i den nedersta regionen af Himalajas södra sluttningar (terai), i Kuttak, Chota Nagpur, Central-Indien samt i Coorg, Maisur och Travancore. Jagten på elefanter är öfverallt ett regeringens monopol, och de få ej vid högt vite dödas eller fångas utom i det fall att de blifva farliga för menniskor eller anställa stor skada på skördarna. Lejonet synes numera vara inskränkt till Gudjarats sandöcknar; noshörningar förekomma, i fyra varieteter, i Brahmaputradalen och flerestädes. Förnämsta föremålen för jagt äro vildsvinet och tigern, hvilket sist nämnda djur finnes i hela landet, från Himalaja till Sanderbans sumptrakter. I den mån odlingen går framåt, blifver tigern visserligen alltmer sällsynt i stora trakter af landet, men sannolikt kan han aldrig fullständigt utrotas. 1877 anmäldes 1,579 dödade tigrar, för hvilka i belöning utbetalades 68,000 kr. S. å. uppgifvas 819 pers. och 16,137 nötkreatur hafva blifvit dödade af tigrar. Öfriga uti I. förekommande kattdjur äro pantern (Felis pardus), som är allmännare än tigern och anställer minst lika stor skada som han, unzen (F. uncia), F. macroscelis, F. marmorata, F. chaus, F. viverrina samt geparden. Björnar, vargar, hyenor, sjakaler äro likaledes vanliga rofdjur. I. är vidare utomordentligt rikt på insekter och giftiga ormar, bland hvilka den mest fruktade är glasögonormen. 1877 anmäldes, att 16,777 personer dödats af ormar, och 14,600 kr. utbetalades för 127,295 dödade ormar.
Materiel kultur. - Åkerbruket har från äldsta tider varit innevånarnas uti I. hufvudnäring. Enligt 1872 års folkräkning utgjorde antalet fullvuxna män, som uteslutande sysselsatte sig med åkerbruk, nära 35 mill. l. 56,2 proc. Om till dessa läggas daglönare - 7,5 mill. l. 12,3 proc. - uppgår antalet personer, som direkt taga sin näring från jorden, till mer än 2/3 af hela den manliga fullvuxna befolkningen, oberäknadt dem, som indirekt eller tillfälligtvis deltaga i jordbruksarbete. Ehuru åkerbruket således bildar landets hufvudnäring, bedrifves det med olika framgång och på olika sätt i skilda provinser. Öfverallt finner man samma ihärdiga flit, men generationers ärfda erfarenhet har lärt odlaren att lämpa sina enkla metoder efter särskilda omständigheter. För bevattningen hafva genom infödingarnas tålamod och skarpsinne utförts storartade arbeten. Gödsling nyttjas för mera värdefulla skördar, der den kan vara fördelaktig, men fattigdom, ej okunnighet, inskränker ofta användningen deraf. Vexelbruk är ej allmänt infördt, men i praktiken är det väl kändt, att en fortlöpande följd af skördar ej kan tagas från samma fält, och fördelen af träde inses allmänt. Man tager vanligen två, stundom tre skördar om året, men icke nödvändigt eller ens vanligt från samma fält. I bördighet och förmåga att qvarhålla fuktigheten under ett torrt år kan ingen jord i verlden öfverträffa den "svarta bomullsjorden" i Dekhan. - Om man undantager flod-deltorna och den långa vestra kusten, odlas ris endast undantagsvis i hela det öfriga landet; men der ris växer, är det också det enda sädesslaget. 1877- 78 upptogos i Britiska Birma 90 proc. af den odlade jorden af risfält, i Bengalen omkr. 88 proc., och nästan samma proportion intaga risfälten i Orissa, Godavaris, Kistnas och Kaveris mynningsland samt Travancores, Malabars, Kanaras och Concans lågland. 1877-78, under hungersnöden i södra I., utfördes från Kalkutta öfver 800 mill. kg. ris, och från Birma utföras årligen omkr. 600 mill. kg. Hvete odlas i nästan hela I., men företrädesvis i Pandjab, der 37 proc. af den odlade jorden 1877-78 voro besådda med hvete, samt i Nordvestprovinserna, Audh och Centralprovinserna. Den med hvete besådda arealen antages vara lika stor i I. som i Nord-Amerikas förenta stater. Det vigtigaste födoämnet är hirs, som sannolikt är det mest gifvande sädesslag på jorden och det, som bäst lämpar sig för ett tropiskt klimats vexlingar. Med undantag af de trakter, der ris växer, odlas hirs af flere slag (vanligast Sorghum vulgare, Pinicillaria spicata och Eleusine coracana) i större skala än något annat sädesslag i hela I., från Madras i s. till Radjputana i n. Majs odlas i begränsad utsträckning i hela landet, korn i Ganges' öfre dal, i hela Pandjab och i Himalajas dalar, hafre endast försöksvis af européer. Oljeväxter spela en stor rol i indernas hushåll och odlas derför allmänt. Sockerproduktionen är ej tillräcklig för landets eget behof, men bomull, jute, indigo, opium, tobak, kaffe och te
Källa: Project Runeberg ·
