Ord och Bild: 1893

VID BREITENFELD.

9

Sten.

Men Käthe . . .

Käthe,

Tyst, och gör som jag befallt I Så får jag öfversten, det vill jag lofva, på fläcken att berätta, hur det gått. Nu är han här. — Vi låtsa inte höra. — Hvad ska' vi tala om? —

(.med förändrad ton, då öfversten inträder) Jo, jag har fått af far en liten häst, som jag kan köra — han är liksom ett lamni så from och snäll. Och så fick jag af köpman Kurz, min fadder, en vindthund med en hud så mjuk och mjäll. (förvånad)

Nej, öfversten, som står och hör mitt pladder. I har väl gjort som vanligt eder rund? —

CÖfversten gör ett jakande tecken) Jag talte om min lilla vackra hund . . . men öfversten har annat att bestyra än höra tanklöst prat. — I söker far? Om en minut han kommer eller par. Jag tänker edra ögonblick ä' dyra, men vänta nu en stund i alla fall! — Här sitter I bekvämt, — och här en pall!

(>Öfversten sätter sig, men skjuter med foten undan pallen)

Så får jag kanske veta hur det låter, om det är sant, att det har stått en strid.

Öfversten (stel, allvarlig].

Ja, det är sant.

Käthe. Och hvem har segrat?

öfversten.

Ater

har lyckan varit våra vapen blid . . .

Sten.

Hvad säger I?

Öfversten (ser högdraget på Sten).

— Madonnan vare ära! (Borgmästaren och Niklas inträda)

Borgmästaren. Herr öfverste? — Jag ser på eder min, att Tilly vunnit?

(Öfversten tiickar bifall) Niklas, hit med vin! Vi måste segraren vårt lof hembära uti ett glas af allra bästa sort.

(Niklas gar, men stannar en stund lyssnande i dörren)

Och nu, min käre öfverste, berätta I

Öfversten (långsamt). Det gick som jag har anat långt för detta. Kurfurstens nya trupper sveptes bort vid första stöt som agnar öfver slätten. Den svenska hären, ensam, innestängd på alla sidor, som en dvärg mot jätten, blef trots sitt motstånd tagen eller sprängd.

Käthe (som sökt lugna Sten).

Men är I viss därpå?

Öfversten.

Som om jag skådat med mina egna ögon striden stå.

(till borgmästaren) Jag hade, som I vet, tillhopabådat mitt folk i hast, men var för svag ändå att riktigt hålla flyktingarna stången och hindra dem från deras återtåg, fast nog en liten del fått ge sig fången.

Käthe (ifrigt). Och det var svenskar det?

Öfversten.

Så vidt jag såg, så var det sachsare. De svenske tagit sin väg åt annat håll, de få som flytt.

Käthe.

Men tänk ändå, om ryktet har bedragit, om svensken hållit stånd och kanske slagit tillbaka Tillys öfvermakt?

Borgmästaren.

Jo pytt! — Den lilla svenska hären! — Det är löjligt att kunna tänka något sådant ens. Hvad säger I, herr öfverste ?

Öfversten.

Omöjligt!

Käthe (då borgmästaren af-visar henne).

Men far . . .

Borgmästaren.

Tyst, kära barn, det finns en gräns för tålamodet äfven hos den bäste.

(Käthe går afsides)

Öfversten. Kurfursten flydde föga ärorikt ibland de första och har sannolikt