Sida 175
Med fågelfängare. Af Paul Rosenius. Med fem teckningar för »Ord och bild» af Bruno Liljefors
hed fågelfängare.
Dagen gick och kvällen kom, och med den stod jag hos min kamrat midt uppe i en liten fågelvärld i bur. Där fanns sidensvansen i en stor bur, redan ganska resignerad, med en stor klase oxelbär i gallret och ett fat rifvet grof-bröd. Där funnos domherrar, som ännu flaxade mot burarnes ståltråd, grönsiskor, gråsiskor, steglitsor, en bur med stjärtmesar och en med gulsparfvar. För att icke tala om alla kanariefåg-larne och bastaderna. Det var ett stim och ett väsen, som nästan var bedöfvande. Och här gick min vän som en öm .fader för de många små, kastande in här en handfull hafre med rapsfrö, där litet hampfrö, fästande en klase bär åt domherrarne och en bit talg hos mesarne.
Såhade vitvåettlitetkrigsråd. Detvar nämligen konstateradt, att några kråkor brukade sätta sig till ro för natten i ett visst trädparti ute i »promenaden». Resultatet af öfverläggningen var, att vi synade ammunitionsförrådet och gåfvo oss ut med geväret, en s. k. framladdare. Vi kommo till »promenaden», där vi skilts på middagen. Det var redan mörkt, och himlen var mulen. Vi skredo genom gångarne bort till en midt i planteringen stående samling af höga popplar och askar. Vi närmade oss långsamt, tyst och stannade då och då, om
vi råkat bullra. Vi behöfde komma alldeles in under träden för att kunna se, hvad som fanns uppe i kronorna. Vi stirrade och stirrade på några mörka punkter däruppe, och resonnerade hviskande om, huruvida det kunde vara kråkor eller ej. Till slut voro vi tämligen säkra på, att det var kråkor. Min kamrat smög tyst därifrån, gjorde några lofvar utefter gångarne och kom tillbaka med budskapet, att ingen människa fanns. Jag hade synat knallhatten. Allt klart. Jag lade an, tog korn på en af de svarta klumparne, pang! En knall, som rungade genom planteringarne och genljöd mot husen i staden, som låg alldeles intill. Därjämte ett flaxande af stora, klumpiga svarta vingar, mot en mörkgrå himmel samt några språng af mig och kamraten, som efter uppgjord plan togo skydd inom en liten grupp granar i närheten. Så blef allting åter tyst och stilla. Men vi höllo oss kvar i vårt gömställe, till dess ett par poliskonstaplar, som bredryggiga och bukiga i ganska upprördt tillstånd kommo lufsande från staden, afslutat sin pliktskyldiga rond. Då trädde vi fram och började söka efter kråkan.
Men först följande morgon funno vi henne, hängande död i stamklykan af den gamla asken vid ödledammen.
Källa: Project Runeberg ·
