Sida 350
Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
328
carl m. fü st.
öron genom att sticka hål i örsnibbarne för att där kunna hänga ringar eller andra s. k. prydnader. Visserligen äro våra damer numera så civiliserade, att de ej, såsom t. ex. Botokuderna, använda tunga trästycken till örhängen, hvarigenom både örats ställning och särskildt örsnibbens längd kunde — såsom det verkligen inträffat just hos ofvannämda folkslag — uttänjas till den grad, att den räckte ända ned till axeln; men alldeles vilja de dock ej einancipera sig från detta arf efter våra förfäder vildarne.
En och annan kvinna närmar sig till
Ä.
örat vanställes. Det kan ©ckså hända, att med tiden hela örsnibben klyfves, därigenom att hålet så småningom förlänges nedåt.
Inom den del af örat, som har brosk-stomme, är örfållen för oss af största intresse. Det är dennas byggnad, som mera än något annat bestämmer hela örats form. Genom Schwalbes undersökningar är det utredt, att örfållens olika former i allmänhet endast angifva olika utvecklingsstadier hos örat. För att förstå detta måste vi emellertid först kasta en blick på örats utveckling.
B
M 3
C.
Bild 2. Förstorade oron från människoföster. Efter His. M munöppning, B första brankialfåran (gälspringa), H Hörsel-(labyrint)blåsan, Siffrorna angifva samma delar här som pä bild i, där förklaring lemnas. Utvecklingen går i följden A, B, C, D och bild i.
och med ganska mycket den gamla barbariska seden genom sina örhängens art. Så erinrar jag mig, att jag såg en dam i Kristiania uppträda med gyllene örrin-gar af minst io centimeters diameter. Att hennes utseende därigenom ej vann i skönhet, behöfver jag ej säga. Jag kom genast att tänka på de ringar, som oregerliga tjurar bruka hafva i nosen, fastän jag naturligtvis ej vågade förmoda, att örringarne hos den värda damen tjänade ett liknande praktiskt syfte. De aristokratiske romarne ansågo, att genomstuckna öron (aurium fenestræ) var något, som utmärkte slafven. Säkert är, att genom örsnibbens genomstickande och belastande både snibben och hela
Örat anlägges hos fostret såsom små upphöjningar eller knutar kring den åt ryggen vettande delen af den första utaf de parallela fåror, som motsvara gälspringorna hos fiskarne (A). Då dessa knutar tillväxa (B. C. D.), förenas de delvis och förändras till de olika utbukt-ningar på örat, som jag förut omtalat. Springan själf slutes på detställe, som motsvarar den ofvan omtalade örviken. Till att börja med är
Bild. 2. D.
Källa: Project Runeberg ·
