Ord och Bild: 1893

en återblick på säsongen. gästspelen.

233

säga, glädes åt behållningen eller — häpnar öfver balansen. Det är några synpunkter för en sådan själfpröfning, som vi här vilja lämna teatrarna själfva och den publik de spelat för. Några ljuspunkter finnas säkert att minnas; många lärdomar kunna hämtas af dem det vederbör, om de vilja rätt tyda de tidens tecken, som i dessa dagar från många håll låta sig förnimmas; men när vi så summerat ner våra konti och affört allt i vinst- och förlust-kontot, nog måste vi då medgifva, att resultatet är dåligt, sämre än under många föregående år, och att, om ej tillgångarna bli större, hushållningen förståndigare, så fortgå vi långsamt men säkert på den väg, som leder till konstnärlig bankrutt. Jag säger konstnärlig, ty när spelårets bokslut i egentlig bemärkelse verkställas, bli nog resultaten mindre tröstlösa. K. operan har på inkomstsidan det nya obligationslånet, och k. dramatiska teaterns utdelning till lycklige associés torde ej heller i år uteblifva.

»Konstnärlig bankrutt?» — hör jag någon förtrytsamt utropa — »hur kan man komma och tala om något sådant, så länge vi hafva en tenor som vår Ödmann, en bariton som vår Lundqvist, en resonnör som Fredrikson, en karaktärsskådespelare som Hillberg, en tragedienne som fru Fahlman och en comedienne som fröken Åhlander?» Och jag svarar: jo mitt herrskap, Ni tröstar Er där med att åtskilliga af våra sceniska artister hafva visat goda gåfvor i det ena eller det andra afseendet; min tröstlösa olycksprofetia grundar sig på arbetet i det hela viel våra teatrar, på tvifvel angående värdet af den konstnärliga verksamheten och misströstan om dess frukter.

K. operan befinner sig för ögonblicket i en undantagsställning. Dess verksamhet genomgår som bekant en kris, i hvilken det var lättare för intriger och strejk att störta den, än det torde blifva för en skicklig ekonom och god organisatör att bringa den därur. Den nye chefen förenar med fin bildning allmänt anseende som framstående affärsman; må han visa sig kunna fatta och hålla tyglarne och minnas, att det är nödvändigt att en teaters ledning ligger i handen på en man och på en ?nan. Säkert är, att situationen är ej sämre nu, snarare tvärtom,

än då hans företrädare med erkännansvärdt mod tog det otacksamma värfvet på sina skuldror. Hvad som saknas mest är en verklig primadonna. Men det vore orättvist att tillräkna operaledningen, att det tomrum, som Selma Ek, Anna Klemming och Caroline Östberg lämnat efter sig, ännu ej blifvit fylldt. Dramatiska sopraner växa ej på träd, och den gångna vintern har ju visat, att man sökt tillgodogöra sig de möjligheter, som kunna stå till buds, då flera debuter ägt rum. Dessa hafva visserligen mera haft nyhetens och förhoppningarnas tjusning än den egentliga konstnjutningens, men man måste krypa, innan man kan gå, och med de hittills bepröfvade krafterna, huru framstående några af dem än må vara, kan en verklig operascen icke »gå». Den sceniska ledningen (regien) hvilar som be-

Knnt Almlöf.

kant vid vår k. opera i händerna på den man, som gjort mest och vill bäst på detta område i vårt land, och då förstummas äfven härutinnan hvarje berättigad klagan. Som sagdt, genom ombyte af lokal, en ekonomisk ställning, som varit tryckt, och