Ord och Bild: 1893

234

ejiil grandinson.

mycket okonstnärliga »konstnärs »-strejker befinner sig vår opera i en kris, hvadan man måste se tiden an och helst bör egga ansträngningarne med en förtroendefull förhoppning, att ljusare tider stunda. Sämre än det varit, kan det svårligen blifva.

Men vår k. dramatiska teater, vårt lands och vårt språks förnämsta scen, huru har den förvaltat de pund, som ligga i en god ekonomisk bas, en publik, som genom bristen på konkurrens alltid måste förslå att fylla salongen och flere artisters framstående begåfning? Hvad har teatervännen i ordets bästa bemärkelse att minnas från detta spelår, hvad har framkallat ett djupare, varaktigare värde än stundens leende åt en befängd situation, en tillspetsad replik? Det är ej mycket.

Hvad är till en början att säga om denna teaters repertoar under det gångna spelåret? Nu hör jag åter dessa röster, som med en blandning af förvåning och indignation fråga: »Se så där ja, duger nu inte heller repertoaren längre? Här har under åratal klagats öfver att den inhemska produktionen ej kommit till tals, och i år hafva ju spelats Staaffs »Sveas fana», Geijerstams »Andras affärer», Michaelsons »Ett ungkarlshem», Fru Wahlenberg-Kjerrmans »Löndörren», Hedbergs »Familjens fästman», Josephsons »En stormig dag» och Melins »Vid Breitenfeld» ! Jag hör dessa röster, jag hör dem så väl, att jag i inbillningen känner igen den enes eller den andres tonfall, och dock vågar jag svara: ja, mitt herrskap, här har gifvits en hel del svenska originalarbeten, måhända, ja utan tvifvel, de bästa, som stått till buds under nuvarande ej alltför lysande omständigheter. Och fastän jag ingalunda tycker, att alla dessa arbeten i konstnärligt afseende äro nog framstående för att uppföras å ett lands första scen, så medgifver jag gärna, att det kan vara skäl att i ganska stor utsträckning antaga inhemska stycken, då detta både direkt och indirekt kan sporra produktionen. Det är således ej, att dessa stycken spelats, som jag lägger vederbörande till last, men det är mot deras sätt att för öfrigt fylla ut repertoaren, som jag opponerar mig. Intet af dessa originalarbeten kan sägas vara ett allvarligt stycke, hållet i allvarlig stil. Michaelsons konversationspjes verkar nästan som en öfversättning af en tysk eller fransk salongskomedi. Handlingen i Geijerstams

»Andras affärer» kan måhända tilldraga sig på Södra teatern (månne den ej också gjort det några gånger?) men ingen annanstädes i hela vida världen, med ett ord detta stycke har i sina bästa delar verkligt farslynne; Fru Wahlenbergs drama är nog allvarligt menadt, men löper fara att ändå verka muntrande, isynnerhet hvad den befängda förkylnings-idéen beträffar, och det hotades dessutom af en ännu större fara, den farligaste af alla — att förefalla tråkigt. Fritt från lon-görer var ej heller herr Josephsons »En stormig dag», hvilket stycke dock genom sin i öfrigt säkra byggnad, sin goda karaktärsteckning och ännu bättre situationsmålning förvisso är det värderikaste originalarbete, som denna säsong gifvit.

Men hvarken det eller herr Hedbergs »Familjens fästman» eller herr Melins vackra, fosterländska situationsbild »Vid Breitenfeld» förmår jäfva det påståendet, att de originalalster, som införlifvats med repertoaren, ej varit af allvarligare art, ej gjort anspråk på någon mera storslagen konst vare sig i sin egen sammansättning eller i utförandet å scenen. Detta vill ej vara något klander; jag upprepar, att skäl förvisso finnas att spela våra egna originalarbeten, så vidt de äro så pass lyckade som flertalet bland dessa. Men hvarmed har spellistan utfyllts? fust därföre att den inhemska drammatiken är af ett lättare slag, d. v. s. är sådan, att den ej fordrar mycken eftertanke af eller lämnar kvarvarande intryck åt sin publik, synes det mig, att det bort ligga vederbörande varmt om hjärtat att mellan och vid sidan af »Andras affärer», »Ett ungkarlshem», »Löndörren», »Familjens fästman» o. s. v. gifva publiken någon fastare, ja tyngre föda, eljes kan det hända att publiken glömmer att använda någon eftertanke, när den går på teatern, tappar bort alla anspråk på att få gå därifrån med ett starkt, sundt, upplyftande och lifvande intryck. Ja, publiken har glömt detta och tappat sina högre anspråk, d. v. s. den publik, som räcker till att fylla k. dramatiska teaterns salong vid 264 föreställningar och kan förnöja sig åt »Kära släkten» 32 gånger och åt den på Södra teatern och Djurgårdsteatern utspelade »Krig i fred» 17 gånger under en säsong. Men detta är ej hela publiken. Det finns en annan publik i Stockholm, som ej kan låta sig nöja med detta; dess antal ökas, dess kraf uttalas med hvarje dag allt tyd-