Ord och Bild: 1893

en återblick på säsongen. gästspelen.

235

ligare. Och denna publik har under den gångna vintern haft ett par tillfällen att uttala sig ganska tydligt, tillfällen som den tagit i akt. Ett sådant var, då på initiativ af herr Emil Hillberg Echegarays »Helgon eller vansinnig» gafs på operan för utsåldt hus, för att sedan tagas upp på k. dramatiska teatern. På samma sätt var det, när fru Håkanson och herr Svennberg uppträdde som gäster på Vasateatern. Jag vädjar till dem, som voro närvarande i teatersalongerna under dessa aftnar och frågar: låg det ej i luften, att publiken kände och insåg, att detta, som mötte dem på en privat soaré och vid ett gästspel af ett par »landsortsartister», var något, som vi saknade vid vår förnämsta scen? Mig föreföll det, som om det legat ett demonstrativt allvar i de lugna, kraftiga, mättade applåderna, som om de upprepade inropningarna haft mer än vanligt att betyda. Och dock är det ej om spelet jag nu talar. Fru Håkansons Anna Hjelm var en genialisk prestation, framförd med ett herravälde öfver medlen, en rikedom i skalan, hvilka hon genom arbete vunnit, sedan hon senast uppträdde i Stockholm, och som ställa henne främst bland svenska skådespelerskor, men för öfrigt har k. dramatiska teatern intet att frukta härutinnan. Ty goda förmågor finnas äfven där, om de blott alla blefve använda och rätt använda.

Nej, det var styckenas halt och karaktär, det var det konstnärliga allvaret och mångsidigheten i en ärlig sträfvan, som kom oss att säga: detta är hvad vi behöfva, gif oss det! Låt oss slippa den förödmjukelsen att ur teaternotiser i tidningar från Köpenhamn, Kristiania, Helsingfors och kontinenten hämta ali vår kännedom om samtida dramatik, utom lustspelen från Casino, Berliner-tea-ter och Palais royal, som vi få se uppförda. Vi tro ej att »Helgon eller vansinnig» och »Kung Midas» äro några enastående snilleverk, begära ej, att just dessa stycken skulle stå på dramatiska teaterns spellista, men de äro bland många andra allvarligt menade, hafva något att säga oss, något som vi sedan kunna fundera på och utbyta tankar om, något helt annat än att »kamrater emellan är allt sådant totalt egalt». Hvad vill då denna del af publiken se? Den vill dels följa med sin tid, se på vår nationela scen de nyheter, som låta tala om sig på andra scener, den vill se mera af Su-dermann än »Ära», — både »Sodoms under-

gång» och »Hemmet» äro gifna på flera håll inom Skandinavien ■—, den skulle gärna hafva sett »Tofslärkan», den vill göra närmare bekantskap än hörsagens med det unga Tysklands mest omtalade dramaturg Gerhart Hauptmann, —• hvars »Professor Crampton» och »Ensamma människor» gifvits med god framgång i Helsingfors —, kanske äfven med belgaren Mæterlinck, den skulle vara intresserad af en profbit på de nya franska alster, som taga steget fullt ut till den återgång till mysterium, som ligger i tiden, den begär flera prof på den riktning, som i Echegaray och Giacosa har sina sydländskt eldiga representanter. Dels vill den återfinna gamla bekanta, Shakespeare, Moliére, Holberg, Goldoni, Ibsen (En folkfiende, Dockhemmet, De ungas förbund), Anzengruber. Och så för resten gärna svenska och utländska lustspel, som ej alltför tydligt ingå i Södra teaterns repertoar och i de flesta fall där spelas — bättre.

Jag nämde Moliére, och åter hör jag, huru man svarar mig: Men af Moliére hafva ju tre stycken gifvits; är det ej nog för ett spelår? Jo, för visso kan det vara nog, och jag erkänner med glädje, att han fått vara med, men af dessa var ju »Den inbillningssjuke» från i fjor och »Den girige» kom i sammanhang med herr Almlöfs gästspel.

Men långt hellre icke spela Moliére än gifva honom ett sådant utförande, som nu kom »Den girige» till del. Det finnes för närvarande ingen hufvudstad, där en sådan uppsättning, d. v. s. en sådan brist på kännedom om och känsla för den tradition, enligt hvilken Moliéres arbeten måste spelas, skulle få göra sig gällande utan reservation från publikens sida. Fröken Behrens vet af naturen eller har fått lära sig, huru dessa repliker skola sägas, men af den ärade gästens öfriga medspelande var det ingen, som röjde den minsta misstanke om att detta var en annan sorts komedi än »Civilklädd» och »Arfskiftet». Till och med fröken Åhlander tycktes känna sig alldeles bortkommen som molièresk »femme d'intri-gue». Herr Hedlunds blandning af svensk bonddräng och Stockholmsgamin i La Fleches roll, var ej mera lik den figuren, som den bör framställas, än den liknade en idealisk Hamlet eller Maria Stuart. Ansvaret härför drabbar ej herr Hedlund; en så pass ung skådespelare är ej skyldig att för en birolls skull bedrifva de omfattande studier, som allena