Ord och Bild: 1893

2-jO

karl af geijerstam.

sammansättoiing är visserligen till stor del landsmansskapet. Alen det är ej blott det. I vårt sällskap funnos flere spanjorer, bland andra en spansk dam, som ej förstod annat språk än sitt eget, och hon trifdes synnerligen godt i sällskap med en liten snäll svensk fru, som blott talade svenska. Dessa båda gingo alltid tillsammans på däcket, voro de bästa vänner och hade stort utbyte af hvarandra, fast de ej förstodo ett ord af hvarandras tungomål.

Svensk-amerikanaren.

Vårt sällskap består annars mest af svenskar. Jag vet knappt, om jag till dessa skall räkna en svensk-amerikanare, som hade slagit så djupa rötter i sitt nya fädernesland, att endast något af stockholmsgamin erinrade om det gamla. Jag vill icke prisa honom för mycket som sällskapsmänniska, men han var intressant som typ. Han erinrade mig så synnerligen lifligt om Charles Dickens' gamla kända roman Martin Chuzzlewitz. I densamma skildrar den engelske författaren amerikanaren på ett sätt, som icke odeladt vunnit amerikanarnes bi-

fall. Vår landsman var mycket obehagligt lik denna amerikanska typ. Han hade nått mästerskapet i sådana talanger, som att supa, svära, tugga tobak och spotta. Han kunde med den största talang vid middagsbordet förskaffa sig själf hvad han önskade, och han beröfvade sina medpassagerare matlusten genom att på det mest hänsynslösa sätt angripa smöret med den knif, som nyss lämnat hans mun. Han var mycket patriotisk, d. v. s. han höll strängt på allt amerikanskt, och han yttrade sitt medlidande med oss, som köpte diverse klädespersedlar i Liverpool, då man ju kunde få köpa allt ofantligt mycket billigare i Amerika. I detta fall, som i så många andra, visade det sig, att hans beröring med sanningen endast var rent tillfällig. Otroliga saker berättade han om sig själf, och dessutom kom han ej ihåg från den ena gången till den andra, hvad han berättat. Hans mest lysande framställning af sig själf var den, att han lefde ett fritt och oberoende lif på de stora slätterna i Texas, där han var ägare af 600 hästar, hvilka sprungo omkring i halfvildt tillstånd. Hans sysselsättnig bestod i att med lazzo fånga dessa, tämja och inrida dem, hvarefter han sålde dem med stor vinst. Två goda sidor hade han: han var generös och ej långsint. För förolämpningar hade han intet sinne. Hans generositet yttrade sig dock mest i att bjuda på spirituösa, och att han ej var långsint, kunde man se däraf, att han, om man aldrig så kärft afslog hans inbjudan, var lika vänlig en annan gång. Ute på hafvet var han mycket spak. Han drack icke samt var handterlig och foglig. En finsk reskamrat, som hade den mest sublima tilltro till det goda hos sina medmänniskor, hoppades kunna inverka på honom till det bättre, ja, rent af göra honom till absolutist i