Sida 351
Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
om örats form.
329
kanten inrullad endast i sin främre del. Så småningom bildas örfållen i sin helhet genom att kanten allt längre bakåt invi-kes mot örats centrum.
Det är en ej ovanlig företeelse inom utvecklingshistorien, att en eller annan del så att säga stannar i utvecklingen, antingen så, att formens både utbildning och tillväxt upphöra eller så, att denna senare fortgår, men formutvecklingen afstannat Detta kan bero på många orsaker, såsom t. ex. direkt yttre hämmande, ärftlighet m. m. Formen hos den utbildade människan blir densamma som hos fostret vid den tid, då utvecklingen stannade, och emedan detta kan ske än vid en tidig period och än vid en senare, så kunna också formerna under lifvet representera olika utvecklingsstadier. I öfverensstämmelse härmed kan också ett afbrott i invikningen af örats kant inträda, och inan är sålunda fullt berättigad att säga, att öron med olika utvecklad örfåll stannat på olika utvecklingsstadier, samt att den med den kortaste invikna kanten representerar en tidigare period än den med längre d. v. s. större örfåll.
På öron med kortare örfåll framträder ofta en intressant bildning, som kallas den Darwinska örspetsen. En bildhuggare YVoolner gjorde först Darwin uppmärksam på denna och att en motsvarande spets fanns hos vissa apor. Den Darwinska örspetsen är ej, såsom flere författare ansett, örats högsta spets, utan den sitter lägre och längre tillbaka. Man finner den enligt Schwalbe hos fostret på det ej ännu invikna örat. Vid invikningen riktas spetsen framåt. Oftast öfvergår den så småningom till en förtjockning i kanten och kan till och med reduceras därhän, att den blir omärkbar för både syn och känsel.
Schwalbe har fäst uppmärksamheten på ett annat intressant förhållande, nämligen att man till dessa lägre eller mindre
utvecklade öronformer finner motsvarigheter på vissa bestämda apors öron. Så påträffar man den lägsta formen med högt belägen spets och kort örfåll hos
US-
1i
Bild. 3. Apöron efter Schwalbe. Örat till vänster från Macacus rhesus, det till höger frän Cercopithecus engythitea. D S. Darwinska spetsen.
makakerna och den med lägre liggande spets i slutet af en något längre örfåll hos markattorna. En öfvergångsform mellan båda dessa, dock stående närmare
Bild 4. Ora från en svensk. Macacusform.
den förra, ses å närstående bild. Örat är afbildadt från en svensk, som bar anor från södra Europa. Schwalbes extremaste afbildning är från en italienska. Detta öra har en nästan djurisk prägel, och örfållens invikning sträcker sig liksom på min bild ej till Darwinska örspetsen.
Källa: Project Runeberg ·
