Sida 442
I Chicago och på världsutställningen. Af Karl af Geijerstam. Med 8 bilder efter amatörfotografier
414
karl af. geijerstam.
där. Jag har själf sett en död häst ligga på Prairie-avenue, och jag passerade förbi den på kabelspårvagn under en hel vecka. På min fråga, hur länge hästen fick ligga, svarade mig en vänlig gentleman, att den får ligga, tills grannskapet blir outhärdligt. Barbari och kultur möta hvarandra här i rent groteska former.
Allt detta se europeerna. De se storheten i dimensionerna men halfheten i utförandet, och de rycka på axlarna åt den själfbeprisning, för att icke röra själfför-gudning, hvartill alla Chicagobor göra sig skyldiga, och så säga de: humbug,
Luftbana.
sir! — något som de ej hafva rätt till, ty de amerikanska stadssamhällena hafva mycket godt att bjuda, äfven om allt ej hunnit blifva färdigt, och äfven om deras inbyggare äro själfbelåtna som barn.
Dessa amerikanska egendomligheter, hvilka utvecklats till sin höjdpunkt i Chicago, skall man städse hafva i minnet, just när man vandrar omkring på Worlds fair, ty dä förstår man, hvarför mycket är som det är, hvarför en mängd himmelstormande ord af entusiasm utkastas af Chicagos press, och genom insikten därom, att denna skrytsamhet och kärlek till det blott och bart kolossala
äro egendomligheter i det amerikanska skaplynnet, hvilka ej mer hindra duktighet än en tenors fåfänga lägger hinder i vägen för god sång, blir man mindre benägen att rycka på axlarna och kalla allt med det fula namnet humbug.
Man visste ju på förhand mycket om de kolossala dimensionerna. Hela vägen från Europa hafva dessa tutats en i öronen, men ej på samma sätt som i själfva Chicago. Där först får man en idé om hvad dessa jättelika dimensioner betyda för amerikanarne och särskildt för Chicagoborna. Jag tror ej att många saker göra dessa så glada, som de jämförande siffrorna mellan utställningarne i Chicago och i Paris. Om hela Europa med en mun säger: allt var genomgående mycket vackrare i Paris, så tröstar sig Chicagobon dermed, att i Chicago var utställningen tre gånger större, och att inuti mann-facture-building skulle två Köl-nerdomer kunna stå ofvanpå hvarandra.
Jag hade det nöjet att förra året i fantasien leda denna tidskrifts läsare öfver utställningens område. Föga anade jag då, att det skulle falla på min lott att föra dem med mig på den färd, som jag nu i verkligheten företagit dit.
Så snart vi beträdt Worlds fairs mark, lägga vi märke till alla utställningsbyggnadernas hvithet. Hela utställningen har ock blifvit kallad den hvita staden. Våra ögon bländas af alla dessa hvitmenade kolosser, som spegla sig i de hvarandra korsande kanalerna. De efterhärma marmor, men jag tror väl ej att någon ett enda ögonblick tänker, att han har äkta material framför sina ögon. Nej, ett enda ögonkast säger oss, att hur lysande
Källa: Project Runeberg ·
