Sida 13
Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
Björn.
Begriper ingenting.
Öfversten (bryter ut).
Jag skall dig lära, fördömda kättare! — Kom ej mig nära! — (Trumhvirflar på afstånd). Hör du det där! (öppnar fönstret)
Björn (knyter näfven).
Du nedrige papist!
Öfversten.
Nu tåga in i staden Tillys knektar — ett enda ord från mig, och du försmäktar evigt fängelse!
Björn.
Har karlen mist förståndet i förskräckelsen? — Det låter just ej som kejserlig musik det där? (Man hör trummor och blåsinstrument, hvilka på afstånd unisont spela finska rytteriets marsch; piccola bör ej saknas; den i senare tid tillagda trion uteslutes.)
Sten.
Hvad är det? — Tyst!
Björn (då musiken höres tydligare).
Nu kan det höras åter.
Sten.
Det kan ej vara sant . . . Jag tror det är . . .
Björn (med väldig stämma)
— den finska marschen, pojke!
Sten.
Är det möjligt!
Björn.
Stålhandske går i förväg för armén, och kungen sa', jag skulle ofördröjligt bege mig hit och söka upp kapten — då följde jag med honom, klart som dagen.
Sten.
Men Tilly har ju segrat?
Björn.
Han är slagen så grundligt som en stackare kan bli. Med honom är det alldeles fcrbi, — han höll rakt på att bli tillfångatagen.
Sten.
Men sachsarne . . .
Björn.
Vi redde oss ändå.
(Musiken, som aftagit, slutar med starkare trumhvirflar.)
Käthe (omfamnar sin fader).
O fader, tackom Gud!
Ill. D{avid] Ljungdahl
Öfversten (träder fram och öfverlämnar sin värja).
Jag kan förstå, att missförstånd har rådt. Här är min värja.
Sten.
Behåll den på ert ord!
Björn (till Sten).
Låt skurken svärja vid alla helgons och madonnors ben! Det är så deras vana, herr kapten.
Källa: Project Runeberg ·
