Ord och Bild: 1893

144

tor hedberg.

att icke heller den fullt skall kunna frigöra sig från den brist, som synes ligga i dramatikens natur, dess kroniska och, jag fruktar det, obotliga sjukdom, och som, i hvilka olika former den än må yttra sig, består däri, att den vill återgifva lifvet med dess egna medel. Skall jag därför säga min tanke fullt ut, så tror jag, att den dramatiska konsten är en utdöende konst, som konst betraktad, om den ock skulle komma att fort-lefva under andra former och med en annan bestämmelse.

Jag behöfver väl icke tillägga, att hvad jag här sagt gäller den dramatiska konsten som scenisk konst, icke som litteraturform. Som sådan har den naturligtvis alltid sitt berättigande och sin uppgift: att med språket som material och medel efterbilda och i skönhetens syfte bearbeta lifvet.

Recensenteii. Med språket ja, — hvilket inom dramatiken vill säga det talade ordet, — som sålunda endast ofullständigt uppfyller sin bestämmelse, då det icke verkligen talas, endast tänkes som taladt.

Konstnären. Ingalunda, — så vida du icke vill påstå, att den lyriska formen äfven måste sjungas, den berättande äfven berättas. Detta var otvifvelaktigt också dess bestämmelse från början, under konstens barndomsperiod, då alla medel måste vara gröfre, påtagligare för att verka på människornas fantasi, då skalden måste hafva en tolk, en medlare mellan sig och publiken. Men med .en stigande utveckling bortföll behofvet af en medlare, och skaldens intentioner, publikens fantasi kommo i direkt beröring med kvarandra. Ingen påstår numera, att en roman förfelat sin bestämmelse, om den blott läses, icke berättas, men däremot påstår man, att ett drama, som icke spelas, förfelat sin bestämmelse. Det bevisar blott ytterligare hvad jag hela tiden påstått, att vi här ännu stå på en barnsligare, min-

dre utvecklad ståndpunkt. Teatern är för publiken detsamma som bilderböcker för barn, hvilka ännu icke kunna läsa. Men för den, som lärt läsa, gifva orden mycket rikare bilder än de beskrifvande planscherna, ja, dessa äro till och med hindrande, i det de fängsla fantasien i stället för att ägga den till själfverksamhet. Så skall äfven teatern en gång komma att stå som ett hinder, ett fjättrande åskådningsmaterial mellan författaren och publiken, scenen skall flyttas öfver från verkligheten till läsarens fantasi, och i stället för hela detta ofullkomliga, gnisslande, tröga och konventionela maskineri, som kallas teater, skall det blott behöfvas det skrifna ordets förandligade och därför också mera sannt konstnärliga makt.

Ironikern. Mina herrar, om man skulle försöka sammanfatta hvad som här blifvit sagdt om den dramatiska konsten, så tror jag, att man skulle komma till ungefärligen det resultatet, att det som är den dramatiska konstens styrka, är dess svaghet, det som är dess konstnärliga princip, är dess konstnärliga brist, det som är dess sjukdom, är dess spänstighet, det som är dess dödsorsak, är dess lifsvillkor. I så fall anser jag också diskussionens resultat tillfredsställande, ty just sådan anser jag dess natur vara, en dubbelnatur, som hvarken helt hör konsten till, ej häller lifvet, men tillhör dem båda, den ena stunden griper oss med lifvets omedelbarhet för att låta oss andas ut en lättnadens suck: nå, det var ju bara konst, — den andra stiger lätt upp på konstens ko-turn och — trampar oss på tårna. Detta är hvad jag skulle vilja kalla scenens ironi, — en ironi, riktad lika väl mot lifvets själf-tillräcklighet som mot konstens, — och på denna ironi tror jag' den skall lefva.

Jag undrar om herrarne förstått mig?

Teaierhabituéen. Uppriktigt sagdt — nej.

Tor Hedberg.