Ord och Bild: 1893

scenens ironi.

143

centrera den dramatiska (själs)handlingen i en enda situation.

Steget kan tagas och kommer helt visst att tagas fullt ut. Det har nu så länge, ända till leda predikats, att dramat är och måste vara den strängaste, mest konventio-nela af alla diktformer, att det kan vara på tid att lossa på konventionalismen för att se hur pass djupa rötter den verkligen har. Och då tror jag det skall visa sig, att de icke äro så särdeles djupa, utan att vi äfven på teatern kunna komma lifvet mycket mera intimt nära, mera in på lifvet så att säga, än hvad man trott. Där och ingen annanstädes ligger möjligheten för dramatikens pånyttfödelse.

Konstnären. Men däri ligger också dess konstnärliga svaghet, — där och ingen annanstädes hafva vi att söka den innersta orsaken till dess förfall.

Ty, låt oss betänka, — hvad mena vi i allmänhet med skön konst. Är det icke alltid en genframställning af ett eller annat lifsfenomen med upphäfvande af det oväsentliga, tillfälliga däri, ett försök att fästa det flyktiga, föreviga det förgängliga. Konsten är ett uttryck af människans evighetslängtan, en kristallisation af det flytande lifvet. Derför motsäger konsten sig själf, då den söker gifva illusion just genom att taga med det oväsentliga och tillfälliga. Dess uppgift är icke att gifva människan illusion af lifvet utan tvärtom att gifva henne den illusionen, att hon står utom lifvet eller, om ni så vill, utom dess växling och mångfald, ansikte mot ansikte med det enskilda och bestående.

Men på denna motsägelse är just den dramatiska konsten bygd, i det den vill återgifva lifvet med lifvet själft, människor med människor, kött och blod med kött och blod. Det är den konst, som arbetar med det ur konstnärlig synpunkt minst ideela råmaterialet, den sinnligaste, påtagligaste och därför också efemeraste af alla konster. Den är mera en efterhärmande än en efterbildande konst. Öfverallt se vi annars, hur konsten verkar och måste verka med andra medel än själfva lifvet, hur den så att säga består i ett lifsfenomens öfverflyttande i ett annat material. I denna öfverflyttning och därmed sammanhängande bearbetning, som just möjliggör detaljernas, mångfaldens uppgående i en starkt understruken enhetlighet, biafsikternas underord-

nande under en genomförd hufvudtanke, ligger själfva konstens berättigande, och där-förutan vore den icke annat än en lifvet härmande automat. Men liksom för barnet en skickligt utförd automat är mera tilldragande än ett strängt genomfördt konstverk, så är också den dramatiska konsten ett kulturens barndomssymtom. Och däri ligger hemligheten af den tilldragande makt den ännu utöfvar öfver de konstnärligt ouppfostrade massorna.

Recensenten. Halt ett ögonblick! Du synes mig här inveckla dig i en betänklig motsägelse. Eller hur vill du, utgående från dessa premisser, nöjaktigt förklara den dramatiska konstens stora betydelse inom den grekiska kulturen?

Konstnären. Jag medger, att detta kan synas vara en motsägelse, men jag tror, att vid närmare påseende motsägelsen skall försvinna. Ty det är väl att märka, att den dramatiska konsten i Grekland var en starkt stiliserad konst, som skarpt markerade sitt afstånd från det lefvande lifvet. Endast så länge denna stilisering vidmakthölls i hela sin stränghet, varade också dess blomstringstid och höll den sig uppe på sin relativt höga konstnivå. Men så snart den nedsteg från koturnen till jämnhöjd med publiken, från konstens nivå till lifvets, började dess förfall.

I liknande riktning, ehuru verkande med andra medel, går nog äfven en strömning inom den nutida dramatiska konsten, hvilken hittills fått sitt mest pregnanta och mest fullödiga uttryck i det wagnerska musikdramat. Dess sträfvan är att genom en sammansmältning af de andra konsterna, måleriet, plastiken, musiken, med den rent dramatiska konsten åstadkomma en helhetsverkan af intensivt konstnärlig art. Särskildt beaktansvärd anser jag här vara den tanken, att till musiken förlägga hela det inre dramat, hvarom vår vän psykologen nyss talade, och hvaråt den sceniska framställningen endast kan gifva ett svagt och ofullständigt uttryck. Ty därigenom äger den öfverflyttning till annat material, den bearbetning rum, som jag anser vara kännetecknet på ali verklig konst.

Denna riktning anser jag därför vara den, som för närvarande har mest framtid för sig. Men huruvida den dock i ordets fulla mening kan blifva en framtidskonst, det synes mig ännu tvifvelaktigt. Jag tror,