Ord och Bild: 1893

336

e. g.

Herr Personne som Scapin.

undgick denna frestelse i början, har han allt mer och mer arbetat sig ifrån denna imitation. Samma fara som Personne där löpte, har i ännu högre grad hotat t. ex. Olaf Poulsen, när han efterträdde Phister, och vi veta alla, hvar Poulsen nu står som själfständig konstnär.

Frukterna af Personnes ärliga, själfständiga arbete märkas just däri, att han allt mer och mer lyckats individualisera sina figurer, göra dem olika sins emellan och olika sitt eget gamla »jag». Det är sådana roller som Gogols »Revisorn», Don César i »Ruy Bias», Wille Park i »Sveas fana» och kanske främst bland alla grefve Arcieri i »Stulen lycka», som visa, hvad han numera

förmår i den vägen. Sin senaste stora framgång vann herr Personne, då han i vintras gaf Moliéres »Scapin» med allt det goda lynne, som naturen förlänat honom, men tillika med den kännedom om molièresk tradition och stil, som endast samvetsgranna studier kunna förläna. Han visade där ännu klarare än vid föregående tillfällen, att det ej behöfver vara omöjligt, att dessa odödliga franska komedier spelas i Sverige af svenska artister för svensk publik. En antydan härom hade han gifvit förut som Trissotin i »Lärdt folk i stubb»; Scapin bevisade saken till full evidens.

Äfven den andre store komediförfattaren från 1600-talet, som också kräfver att spelas i en viss traditionel stil, har af Personne på ett lyckligt sätt blifvit tolkad på svensk scen. Hans Arv i »Henrik och Pernille» hade mycket af den rätta musten och bredden i anläggningen, och Olof Poulsen satte denna prestation högst af hvad de svenska skådespelarne åstadkommo i de Hol-bergs-program, som framkallades af hans gästspel. Jag kan äfven berätta, att en annan af våra stora gäster fällt hedrande omdömen om Personnes konst: Ernesto Rossi skattade hans narr i »Kung Lear» mycket högt.

Personne står ännu i sin fulla kraft, han har hittills gått oafbrutet framåt; låt oss taga vara på den rätt hans oförtrutna sträfvan gifver oss att hoppas på många glada, starka prof af hans konst. Han har städse gripit sig an med konstnärsbanans »arduas på ett sätt, som tyder på, att han skall hinna långt på vägen »ad astra».

E. G.