Sida 213
Gellivara. En kulturort i svenska Lappland. Af Hugo Samzelius. Med 6 illustrationer efter fotografier af L. Sjöström & F. Svenonius
gellivara.
199
gärda Kalas-, Kaitum- och Stuer-Lule-jaure djupa vattenbehållare. Vid klart väder varseblifvas också de långt aflägsna Kvikkjokkfjällen, dessa väldiga jättefästningar med väktartorn och svindlande branter, hvilkas snövallar under sommarens oafbrutna solljus omhvärfvas af en mängd rosenskimrande, sagolikt trolska dagrar, som naturvännen al-
får tillflöden från de mäktiga, töande drifvorna, ned mot ett äkta lappmarksträsk, det s. k. Harrisjärvi (-- Harrträsk), som, kransadt af videsnår, utbreder sin blanka spegel nedanför fjällets fot. Emellertid smälter just här i närheten eller på sluttningarne af Mipracocko (skogbevuxna toppen) snön aldrig fullständigt undan utan ligger midt på högsomma-
Terrängmotiv i närheten af >Dundret*.
drig tröttnar att betrakta. Vasaratun-turi delas på den åt älfven vettande sidan genom en djup ravin liksom i tvenne delar. I denna af stenblock och lösa fjällklyft belamrade hålgång skummar en åtminstone under försommarens flodtid mycket strid vildbäck, Harrisjoki, hvilken har sin upprinnelse ur en starrmyr nära turistpaviljongen. I djärfva krökar drifver den utför stupande af-satser sitt forsande vatten, som öfverallt
ren kvar som en hufva öfver en skallig hjässa. Strax invid grönska och blomstra i de lösrifna gruslagren fagra örter, hvilka druckit lif och färg mest ur den rena fjälluften, men snön finnes som sagdt ändå alltid till hands för att lägga en tygel på förtjusningen och vara fantasien en maning att ej tänka blott på sommarlust i fjällen, ty det oafbrutna solljuset är så kortlifvadt: det dräpes minsann tidigt nog af höstmörkret, det
Källa: Project Runeberg ·
