Ord och Bild: 1893

142

tor hedberg.

timmes gymnastik som surrogat för underlätet själfarbete. På samma sätt är det med den dramatiska handlingen, det är en smula andlig gymnastik för lata själar. Voilà tout! Nåja, gärna för mig, men var bara god och upphöj det icke till rang och värdighet af konstregel.

Recensenten. Hur vill du då förklara den lilla förargliga omständigheten med själfva namnet: drama, hvilket, som du kanske vet, står i en viss idéförbindelse med handling?

Psykologen. Godt, nu hafva vi kommit fram till det, som enligt min åsikt är själfva kärnan af saken. Är den satsen sann, och skall den äfven för framtiden blifva sann, att ett drama står och faller med den s. k. handlingen, då måste också begreppet handling fattas mycket vidsträcktare än hvad nu är fallet. Eller också har, såsom ofta händer, själfva saken vuxit ut öfver namnet, så att dess gränser blifvit för trånga. Vill man under begreppet handling innefatta äfven rörelserna på själslifvets område, karaktärernas utveckling och inverkan på hvarandra, tänkandet, alla de företeelser, som jag skulle vilja kalla för de osynliga handlingarne, — godt och väl, låt oss då säga, att dramats innersta princip är handling. Men detta är ingalunda fallet; hvad man menar med handling på scenen, det är i allmänhet yttre handling, och den andra, den inre handlingen, tolereras på sin höjd som ett förstucket bihang till denna.

Recensenten. Jag tror du skulle uttrycka dig riktigare, om du sade att denna, den inre, osynliga handlingen, endast då anses höra till på scenen, när den tar sig uttryck i synlig måtto, d. v. s. som yttre handling.

Psykologen. Låt vara, men i så fall lägger man för stor vikt på resultaten, för ringa på själfva den drifvande kraften, och hvad jag i synnerhet saknar är känslan af att det bör finnas ett organiskt sammanhang dem emellan. Det är visserligen sannt, att de osynliga handlingarne måste taga sig uttryck i synlig måtto för att kunna framställas på scenen, men det är väl att märka, att scenens uttrycksmedel äro icke endast pantomimen, utan äfven dialogen, det talade ordet, — och detta torde väl också i allmänhet anses som det viktigare. Det, som låter sig uttrycka med det talade ordet, det låter sig också behandla i dramatisk form, men det är för visso vida mer än hvad

som i allmänhet menas med handling. Ja, jag vill gå ännu längre och påstå, att det i regel icke är själfva handlingen, som låter sig framställa på scenen, utan handlingens resultat, knutarne på handlingstråden, eller med andra ord situationer. Handlingen, som leder till situationerna, den berättas, beskrifves, antydes för det mesta, i dramat, liksom i romanen. Och detta är helt naturligt till följd af de begränsningar till rum och tid, som scenen pålägger så väl författaren som hans tolkare. Det komiska är därför, att det i! grund och botten icke är handling, som man begär på teatern, fast man tror sig begära det, — det är många, korta, växlande situationer, täta sortier och entréer, oafbrutet ombyte af personer på scenen, spring i dörrarne etc. och på den vägen hafva vi slutligen följdriktigt kommit fram till handlingsdramats sorglustiga apoteos, de tyska upptågspjeserna.

Mot denna konventionella missuppfattning hafva också alla tiders stora dramatiska skalder revolterat, så snart deras ämne så fordrat, sprungit ut öfver gränserna, då de stått på höjdpunkten af sin konst och brustit i denna konst, då de låtit innestänga sig. Jag vet väl, att motsatsen i allmänhet predikas, men jag håller på min sats, ehuru jag nu icke har tillfälle att närmare utveckla och bevisa den. Jag vill blott exempelvis påpeka, att hvad som gör Shakspeares dramer ännu så lefvande, det är icke den ofta konventionella, ofta löst påklistrade, ofta okonstnärliga handlingen, utan det är den djupa, divinatoriska själsskildringen. Och detta är så sannt, att just de ställen i hans dramer, som blifvit mest klassiska, äro i regel de, där handlingen afbryter sitt lopp för att gifva plats åt själsskildringen. Det är t. ex. icke mordscenerna i Hamlet, utan det är Hamlets monologer — andra exempel att förtiga.

Men hvad som väl torde kunna anses tillräckligt påtagligt för att icke behöfva bevisas är, att på den sista tiden en stark och medveten reaktion mot nämda uppfattning har inträdt. Man har icke observerat dess tillvaro redan i den moderna franska konversationskomedien, emedan den där förstuckit sig under en bollkastning med ord, som duperat publiken, men man har börjat få syn på den i Ibsens psykologiska dramer, och den har skurit skarpt i ögonen i Strindbergs enaktsdramer, dessa försök att kon-