Ord och Bild: 1893

scenens ironi.

141

tecken på, att den ännu står på en i konstnärligt afseende låg, ouppfostrad nivå eller också befinner sig på förfallets sluttning. Och detta anser jag vara fallet med den nutida publiken, vare sig den ännu icke kommit fram till eller redan kommit öfver den naiva ståndpunkten. Egentligen tror jag, att både det ena och det andra är fallet, att en del af publiken är konstnärligt rå, en annan konstnärligt depraverad. Yttringarne äro nämligen i båda fallen af slående likhet.

Ingenstädes framträder denna brist på konstnärlig naivitet tydligare än på teatern. En nutida teaterpublik i genomsnitt är, jag vågar påstå det, den sorglustigaste parodi på en konstnjutande allmänhet man gärna kan få se. Jag anser det till och med orätt att här inblanda ordet konst, lika väl som då det gäller lindans, tjurfäktning o. d. Ty i det ena som det andra fallet är det icke en frigörelse från lifssensationernas herravälde, som publiken söker, utan tvärt om deras äggelse. Lägg märke till hvad det är som »tar» en nutida teaterpublik, granska en smula de s. k. applådställena och gif samtidigt akt på, hvar det är den gäspar, har tråkigt, blir ointresserad, och ni skall i regel finna, att det förra inträffar så snart verket gör ett krumsprång ut ur den konstnärliga ramen för att oförsynt och närgånget kittla skrattmusklerna eller tårkört-larne, det senare återigen, då det verkligen skulle kunna mätas med en konstnärlig måttstock.

Och här har teatern icke endast fallit undan för publiken, utan äfven välvilligt gått den till mötes på halfva vägen. Därför synes mig också den klagan, som nu från åtskilliga håll höjes däröfver, att allmänheten allt mera öfverger teatern för varietéen och cirkusprestationerna, nästan komisk i sin förtrytelse. Hvad har teatern gjort under en lång följd af år annat än efter bästa förmåga sökt uppfostra publiken därtill? Hvad är det som har inträffat annat än den gamla historien, att en svaghet, som smickras, växer sig stark och slutar med att sparka smick-raren? Teatern har själf varit den första att glömma sin värdighet, slå af på det konstnärliga krafvet och räcka ut ett finger åt den sensationslystna publiken. Publiken har tagit fingret, men med hvad skäl förundrar man sig sedan öfver, att den hellre går på ett ställe, där den får hela handen.

Den nutida teatern utmynnar helt konsekvent i varietéen, och det skulle icke förvåna mig, om den så småningom helt och hållet skulle uppgå i denna sin konsekvens.

Den enda möjliga räddningen från detta öde vore, att det konstnärliga krafvet i hela dess stränghet och omutlighet åter sattes upp på teatertronen för att råda där som envåldsherre, för att med piskan drifva ut ur Taliatemplet' alla de månglare, som där fått sälja sitt godtköpskram, de gycklare, som med sina konster inkräktat konstens område, de fariséer, som under konstens täckmantel tjänat andra syften. Men en sådan revolution måste gripa djupt, om den skulle hafva åsyftad verkan; det vore icke nog med att skära bort en kvist här, skrapa litet på barken där, trädet är så illa an-frätt, att jag fruktar det måste skäras ned ända till roten, för att sedan ans och vård och sträng tukt kunde ägnas de nya rotskotten.

Detta under förutsättning att en räddning verkligen är möjlig.

Recensenten. Prat! Visst är en räddning möjlig, och den fordrar ingalunda så förtviflade åtgärder, som du tycks förutsätta. Skär bara bort de moderna, främmande skotten, som inympats på den gamla stammen, och denna skall visa sig nog lifskraftig att skjuta egna skott igen. Låt det stora dramat komma till heders, där och ingen annanstädes ligger räddningen.

Psykologen. Hvad menar du med det stora dramat?

Recensenten. Därmed menar jag motsatsen till den salongs- och miniatyrkonst, som nu florerar, jag menar den konst som rör sig med de stora, starka känslorna, som söker rycka publiken med sig i stället för att kittla den, — den konst slutligen, som förstått, att dramatikens innersta princip är handling, — icke konversation, icke psykologi, icke symbolism och hvad man nu allt vill påtruga den.

Ironikern. Vet du, hvad den där dramatiska handlingen i allmänhet påminner mig om? Jo, om den mekaniska gymnastiken. Den är skickligt hopkommen och den utför alla rörelser, som äfven, påstås det, kunna utföras af människohanden, endast mycket noggrannare och regelbundnare. Maskinen sätts i gång och sedan går det af sig själft, patienten har blott att följa med, och lata kroppar få sig där en half-