Ord och Bild: 1893

140

tor hedberg.

en atavism, ett återfall; och jag tror för min del, att en sådan uppfattning här vid lag har mera skäl för sig. De tecken, som tyda på den s. k. stora dramatiska konstens förfall, äro så många och så tungt vägande, att ett enstaka fall som detta gör ett föga märkbart utslag på vågen.

Teaterhabituéen. Ja, du tycktes inte dela den allmänna hänförelsen. Jag såg dig icke klappa i händerna en enda gång.

Ironikern. Jag klappar i allmänhet icke i händerna på teatern. — Den slags njutning, jag där erfar, är icke af den art, att den vill taga sig ett sådant uttryck.

Det enda sätt, hvarpå jag kan njuta af teatern är nämligen ironiskt. Teatern själf förefaller mig ingalunda som en afbild, utan som en ironi af lifvet. Eller är det icke något af ironi i hela denna målade, sminkade, inrepeterade skenvärld, i detta golf, på hvars sluttning aktörerna åka ned mot publiken, i dessa dörrar, som gå ut i kulisserna, och dessa fönster, som vetta åt teaterskvallret, i detta solsken, som osar gas, och detta månsken, som på bestämd replik appliceras på de båda älskande. Tag allt detta på god tro, på rama, dumma allvaret, — ja min vän, då är du en okonstlad själ, och då hoppas jag också, att du gråter öfver följetongen i — nog sagdt!

Som ironi åter har denna skenvärld sitt berättigande och kan bereda stunder af en fin, utsökt njutning för förståsigpåaren. Men då måste också en fläkt af denna ironi hafva kringsväfvat författaren, då han diktade sitt opus, regissören, då han satte det i scen, och skådespelaren, då han formade sin roll. Märk väl, en fläkt blott, en antydan, ett knappt märkbart småleende. Scenen skall, så att säga, i smyg blinka godt förstånd åt åskådaren. Då blir jag vid godt humör, märker mig vara i intelligent sällskap och går gärna med på hvilka galenskaper som helst. Men saknas ironien, märker jag icke den där lilla blinkningen, som jag väntar på, utan mötes i stället af ett par godtrogna, stupida ögon, — eller ett par ögon, som låtsas vara i god tro, — ja, då får jag säga, att skenvärlden är mig ännu osmakligare än den verkliga, och då kan jag finna den njutning jag söker endast genom att utvidga skådespelets ram, så att den omfattar äfven publiken. På det viset får jag åter den ironiska smaken på det hela, låt vara att ironien är af en mera omedveten art.

Recensenten. Jag vet icke hur mycket allvar det ligger under det resonemang, som du roar dig med att föra. Men hvad jag vet är, att om denna ironiska ståndpunkt intoges äfven af den stora publiken, så vore därmed hela den dramatiska konstens dödsdom uttalad. Ty den konst, som icke endast förlorat, utan äfven själf, afsagt sig anspråket på att gripa direkt och omedelbart, att hänföra vare sig till skratt eller tårar, — den konst, säger jag, som sätter som sin högsta uppgift att framlocka ett ironiskt smålöje, den har bortskurit själfva hjärte-rötterna till sitt väsende och dömt sig själf till borttynande och död.

Men lyckligtvis befinner sig publiken ännu på ett mycket naivare stadium.

Konstnären. Om du vill säga: på ett råare stadium — ja; på ett naivare — nej. Ty hvad jag saknar hos den nutida publiken, det är just naivitet, — nota bene, konstnärlig naivitet. Och vi tala ju nu om publiken, d. v. s. allmänheten i dess förhållande till, uppfattning och njutande af ett konstverk. Det vi då böra förstå med naivitet, det som vi skulle kunna kalla den estetiska naiviteten, är något helt annat än den etiska. Den består i förmågan af att kunna njuta ett konstverk blott och bart som sådant, utan att några biintressen grumla känslan och förvilla omdömet. Den består i skönhetssinnets tillfälliga supremati öfver de andra sinnena. Jag tror nämligen, att det hos människan finnes ett särskildt skönhetssinne, som, från början uppfostradt, ledt vid handen, tuktadt och undervisadt af de andra sinnena och af skolmästaren förnuft, på ett högre stadium af den mänskliga kulturen, under vissa lyckliga betingelser, kan frigöra sig från sina förmyndare, stå på sina egna fötter och i sin tur tjäna dem till ledning. Idennaskönhetssinnetssjälftillitoch själf-tillräcklighet, i denna spontana frigörelseakt består den estetiska naiviteten. Ty det naiva är alltid en yttring af själfständighet. Denna naivitet är utmärkande för alla de stora konstepokerna, för hellenismen som för renässansen, och den är själfva grundvillkoret för att en verklig konstnärlig blomstring skall kunna inträda.

Fordrar återigen publiken af ett konstverk, att det skall skänka den något annat än blott skönhetssinnets tillfredsställelse, vill den af detsamma erfara direkta, oförmedlade, brutala lifssensationer, då är det alltid ett