Sida 352
Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
362
CARL M. Fü ST.
Hos kvinnor lär för resten den Darwinska örspetsen vara sällsyntare än hos män.
Eild 5. Konturtecknitig af bild 4 för att tydligare visa likheten med macacusörat. D S. Darwinska spetsen.
Att ställa upp en i detaljer bestämd öronform såsom typiskt mänsklig är en fullkomlig omöjlighet. En sådan borde väl, tyckes det, finnas afbildad i de anatomiska handböckerna; men olyckligtvis visar det sig, att de olika ana-tomerna gifva oss afbildningar af olika former. Uppfattningen af normalformen blir alltså subjektiv, och samma förhållande är naturligtvis också rådande med afseende på skönhetsformen.
Dock kunna vissa fordringar uppställas, hvilka måste vara uppfyllda för att ett öra skall kunna kallas vackert. Det skall nämligen vara fullt utbildadt d. v. s. örfållen fullständigt inviken. Örats yttre kontur så väl som örfållens fria kant skall hafva mjuka vackra båglinier utan vinklar. Motfållen bör ej alltför mycket på något ställe skjuta utanför örfållens ytterplan. Däremot bör en markerad förändring i planet äga rum vid örfållens och motfållens nedre ändar, i det den här liggande utbuktningen- (mot-taggen) skjuter framåt och utåt, dragande örsnibben med sig. Örsnibbens yttre yta blir därigenom något vänd framåt,
får flere plan eller ytor och ser ej hängande ut utan så att säga mera plastiskt liflig. En allmängiltig definition på hvad som menas med en skön öronform är det väl knappast möjligt att uppställa, liksom det bör vara svårt att med teckning och målning gifva ett fullt uttryck för en skön öronform. Då reliefen är så rik som hos örat, måste äfven den tredje dimensionen tillgripas vid afbildandet för att man skall fullt kunna uppskatta det plastiskt sköna däri.
Liksom människan i sin helhet växer, så växa också hennes öron, tills de nå en viss storlek. De hålla sig sedan vid denna hos den fullvuxna människan tills omkring femtionde lefnadsåret; därefter tilltaga de åter i både längd och bredd, beroende därpå att de plattas ut. Denna utjämning af öronens yta och därmed följande förstoring uppkommer säkerligen till följd af hudens med åldern aftagande elasticitet.
Det är mycket vanligt, att öronfor-men går i arf uti släkten, än i sin helhet, än i detalj, men ändock förete öronfor-merna ej, såsom man på grund härutaf skulle kunna tro, några utpräglade raskaraktärer. Tvärtom har studiet af de olika människorasernas öron hittills ej lämnat några vidare bidrag i sådan riktning. Framtida studier skola måhända blifva mera gifvande i detta hänseende, men det är mycket ovisst, emedan växlingarne i örats relief äro så mångfaldiga och öronformerna inom samma ras visat sig vara hart när otaliga. Just denna månggestaltning gör, att öronformerna blifva till och med individuelt karaktäristiska, hvilket förhållande också gjort dem särdeles lämpliga till igenkänningstecken i praktiskt hänseende. Polisen har i dem ofta ett utmärkt medel att kunna konstatera identiteten hos personer.
Det individuela i öronformen iakttogs redan af antikens bildhuggare. Man ser
Källa: Project Runeberg ·
