Sida 353
Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
OM ÖRATS FORM.
331
nämligen ej på de antika konstverken en och samma bestämda öronform; tvärtom förekommer individualisering af öronen oftare och starkare än i fråga om t. ex. näsa, panna, ögon. Konstnärerna hafva synbarligen utarbetat öronen efter lefvande modeller och ej, såsom vid formandet af andra kroppsdelar, behärskats af ett typiskt skönhetsmod. Såsotn exempel på, huru realistiskt den grekiska konsten visste att behandla öronen, vill jag påminna om hvad jag ofvan nämnt om örsnibben och skulle kunna framdraga många andra exempel. Särskildt vill jag erinra om ett tillfälle, där konstnären just i realistisk behandling af öronen, eller rättare af det ena örat, särdeles uttrycksfullt karaktäriserat den person han framställt. Hos Knytnäfskämparne äro nämligen, såsom Winckelmann först påvisat, det vänstra örat, eller nogare taget dess motfåll, put-formigt uppsväldt, ja på en af dem är till och med örat sprucket, och en bloddroppe har sipprat ut. Det är också ett ej ovanligt resultat af ett kraftigt kiiytnäfsslag,atten blodsvullnad (hæ-matom) uppkommer. Konstnären har dessutom velat framhålla, huru särskildt vänstra örat var mera utsatt för motkämpens högra hand, hvilken tjänade som anfallsvapen.
I de så kallade satyrörönen, sådana som de finnas t. ex. hos Marsyas i Lateranen, fram-häfves en bestämdt djurisk karaktär. Detta slags öra med sin högt uppdragna spets (ej motsvarande den Darwinska ör-
Bild. 7. Ett sartyröra.
spetsen) är emellertid ej en blott konstruerad form, utan förekommer verkligen ibland hos människor, om också ej så ofta. Örat sitter emellertid då på sin vanliga plats och ej såsom hos Marsyas, hos hvilken örtaggen är i samma horisontal-linie som de öfre ögon-bågarne. I de i konstens historia så berömda gafvelgrupperna från Egina, som finnas i Münchens glyptotek, hafva alla krigarne ej lika öron. En del hafva vackra, proportionerliga, andra för små och fula. Här föreligger ett intressant exempel på att öronformen i en så tidig period af grekisk konst ej behandlats efter ett fastslaget skema.
Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida individualiseringen af öronformen inom grekiska konsten är objektiv eller subjektiv, d. v. s. om öronformen är säregen för modellen eller beror på ett manér hos konstnären. I sådana fall som t. ex. hos knytnäfskämparne är ju objektiviteten klar, i andra däremot ej så tydlig. — Morelli har ur studiet af renässansens målare fått den uppfattningen, att hvarje framstående konstnär har sitt sätt att framställa mänskliga delar, och man skulle enligt honom kunna på handens och öronens form sluta till mästaren. — Likasom hvarje epok i stort sedt har sitt särskilda mod i framställningen af en eller annan kroppsdel och gifver den en viss och enahanda prägel, så skulle ju också de framstående banbrytande mästarne kunna förläna sin plastiska eller färglagda framställning af
Bild 6. Ett öra med svullen motfält från en pankratiast (knytnäfskämpe) efter Winckelman.
Källa: Project Runeberg ·
