Ord och Bild: 1893

332

carl m. fü st.

formen sin egen prägel. Man skulle därför möjligen vid ett studium och en noggrann pröfning i denna riktning till och med af något så skenbart obetydligt som öronformerna kunna vinna ökad kännedom om antikens konstnärer och deras konstverk. Hittills är ej mycket arbe-tadt i en sådan riktning. Betydelsen af ett dylikt arbete häfdar Julius Lange i sitt nyligen utkomna arbete »Billed-kunstens fremstilling af menneskeskik-kelsen.»

Örat är fästadt vid hufvudskålen, och den yttre hörselgångens bendel gifver den därmed sammanhängande broskdelen och örmusslan deras platser. Framför och utanför öröppningen ligger örtaggen, och denna befinner sig i samma horisontala plan som öfre kanten af näsvingarne. Örat i sin helhet ligger i allmänhet ungefär mellan de paralella horisontallinier, som gå genom öfre ögonbågarne eller ögonbrynen och undre kanten af näsan, d. v. s. örat och näsan motsvara hvarandra ungefär i storlek och horisontalläge. Dock må anmärkas, att dessa horisontalplan ej äro fullt korrekta, emedan de ej kunna tagas vid normal hufvudställning utan vid så framåtböjdt hufvud, att underkäkens uppstigande' del står vertikalt.

Afvikningarna från örats normalläge äro ej stora, och de ganska stora dislo-kationer, som man ser på en del antika konstverk, bero på felaktig konstnärlig framställning och ej på rasegendom-ligheter. Professor Langer i Wien har visat detta i afseende på det ofta vackra örats höga och bakåt belägna plats å hufvudet på de egyptiska afbild-ningarne, såsom t. ex. på Ramses den andres hufvud. Läget är rent abnormt i anatomiskt häseende, och att det ej motsvarar naturen, är man numera i tillfälle att kunna konstatera på mumierna, ja till och med på Ramses' egen mumie. Äfven i den tidigare grekiska konsten

förekomma högt sittande öron, hvilket väl också beror på felaktig framställning. Afsiktligt högt ställda äro däremot, såsom jag nyss nämnde, Marsyas' satyr-öron.

Den låga ställningen på barnörat beror på barnansiktets litenhet i förhållande till hufvudskålen.

Ifrån hufvudet står örat i sin helhet ut i en vinkel, som växlar betydligt i storlek. Står örat allt för långt ut, vanställes därigenom äfven ett för öfrigt vackert ansikte. Kanske försonar sig ägaren därmed vid tanken på, att ett sådant utstående öra kan vara bättre lämpadt för att uppfånga ljudet, åtminstone det, som kommer framifrån. Det tyckes också verkligen vara så förhållandet; och af gammal erfarenhet veta vi, att genom att sätta handen kupig bakom örat och sålunda på sätt och vis förstora det på samma gång det böjes utåt, vi kunna ganska betydligt skärpa hörseln. Vi känna för öfrigt ej mycket om de olika öronformernas betydelse för hörseln. Så länge öronformen håller sig inom normala gränser, kunna vi ej bestämdt afgöra skillnaden mellan det enas eller det andras lämplighet för hörseln. Annorlunda ställer sig saken, när örat är abnormt litet eller reduceradt till några knutor eller den yttre hörselgången rent af saknas, hvilket allt kan förekomma.

Att vi ej kunna uppfånga ljudet lika bra från alla håll, orsakas af örats ställning och form. Vi kunna ej afhjälpa denna olägenhet genom någon rörelse eller inriktning af öronen, såsom vi se en del djur kunna. Dessa äro därigenom i stånd att säkrare kunna bestämma, hvarifrån ljudet kommer. Vi få vända på hufvudet och lyssna, till dess det kommer i en ställning, som tillåter ljudvågorna att direkt träffa örat och öröppningen, så att vi höra ljudet så tydligt som möjligt. Genom vana veta vi då