Ord och Bild: 1893

236

ejiil grandinson.

göra skicklig härtill, det skulle drabba den sceniska instruktören, om en sådan funnes! Huru den ärade gästen »tyckte om sig» i denna omgifning med minnet af Betty Alm-löfs Frosine och Norrbys La Fleche, vet jag ej; det har nog en icke-konstnär svårt att sätta sig in i.

Men Scapins skälmstycken, det var mera ett drag i den riktning, hvars talan jag för, och titelrollen gafs så väl, var ett lyckligt resultat af en så ärlig konstnärlig sträfvan, att det bladet är ett af de vackraste i teaterns minnesbok från det gångna året. En annan ansats till något bättre var upptagandet af »Emilia Galotti», hvarvid fru Fahlman hade ett alltför sällspordt tillfälle att visa, att hon är en artist, som mäktar stora saker, men för öfrigt stannade det vid ansatsen. Rollerna voro i olämpliga händer, och utförandet i sin helhet visade frånvaron af den ledande handen, som leder efter hvad studier och erfarenhet lärt i »sann och hög konstnärlig anda».

Men denna andas talan föres ej heller af den stora publiken, och dess fordringar vill teaterns styrelse gärna tillfredsställa. Den stora publiken, som fyller salongen och betalar sina biljetter, och en teaterstyrelse, som ej ställer högre konstnärliga kraf på sig själf än den stora publikens, de kunna snart hjälpas åt att i konstnärligt afseende demoralisera hvarandra och sänka nivån så pass, som vi se det gjordt hos oss i våra dagar och kanske ännu lägre. Aslaksen säger i »De unges förbund»: »Jeg sagde til mig selv: det er det store publikum som skal bære et blad, men det store publikum er det slette publikum, det ligger nu i de lokale forholde, og det slette publikum vil have et slet blad, se saa redigerte jeg bladet — slet, og det stod jeg mig paa». Detta lät fordom som ett bittert hån mot publiken, men vår tid gifver satsen bekräftelse! Och det är publiken, som ytterst bär ansvaret för, huru högt eller lågt den dramatiska konsten står, isynnerhet när förmågor och möjligheter till ett bättre icke saknas. En teaterstyrelse utan statsunderstöd anser, att affär är affär och afklipper alla resonemang om repertoarens höjande med en antydan om så eller så många utsålda hus och tröstar sig i medvetandet om en god utdelning. Så länge våra teatrars publik ej känner något ansvar som sådan, så länge ej hvarje teaterbesökande söker till-

ägna sig något af en god kritikers svåra konst, så länge ridåns fall är en gifven signal till applåder och dessas slut till mellanäktspun-schen, vid hvilken man enas om, att »det är tusan, hvad de spela styft», hvarefter man vid punschen efter maten ej ägnar en tanke åt styckets innebörd och värde —• så länge är det ovisst, huru ett försök att höja repertoaren skulle slå ut. Men — jag återkommer därtill — fast vår ordinarie teaterpublik nöjer sig med hvarjehanda, finnes det i Stockholm konstnärligt intresserade människor, hvilka ej mera som förr tillhöra k. dramatiska teaterns publik, de begära något annat och mera, än hvad där bjudes, och jag tror att deras antal växer, deras mening vinner terräng.

Dessa människor se också med oro och beklagande den stagnation i personal och rollfördelning, som låter sig förmärkas vid k. dramatiska teatern. Associationen har nu ägt bestånd i fem år, några medlemmar hafva frivilligt lämnat den, missbelåtna med tonen i styrelse och verksamhet — men några nya hafva ej släppts in på det helgade området, fast skäl kunde finnas att binda ett par af de engagerade med starka band, förutom att väl rättvisan kräfver, att de, som kommit till och i repertoar, lönevillkor och publikgunst intagit en framstående plats, finge lika god ställning som artister, hvilkas glansdagar äro tillända, eller som de, hvilka konstnärligt taget aldrig haft och aldrig få några glansdagar, men som hade den lyckan att tillhöra teatern, när associationen bildades. Af nya engagement är fröken Seeligs det enda af verklig betydelse, fast man under detta spelår vida mindre än under det förra låtit hennes rika gåfvor komma till tals. De ungdomar, som teatern själf har fostrat, gifva vanligen i början löften, som snart förkväfvas af ett manér, som är fullt utveckladt, innan den egentliga utvecklingen börjat. Och det är för framtidens skull som detta ingifver oro; när de artister, som nu stå i främsta ledet, hunnit åldras, så att de byta fack eller draga sig tillbaka, hvarifrån skola då de nya krafterna komma? Och äfven under nuvarande förhållanden vore en och annan inflyttning särdeles önskvärd, äfven om ett sådant engagement med några kronor och ören skulle minska utdelningen per lott, ty lif är utveckling och kraftomsättning, men en artistklicks »själfmedvetande» är ej konstnärligt lif.