Ord och Bild: 1893

164

paul rosenius.

bragd, när den lilla ugglan, spännande hvarje muskel som en stålfjäder, orubbligt fixerade mig med sina glänsande svarta pupiller, omgifna af svafvelgula regnbågshinnor. Snart föllo de samman, och kroppen slappnade.

Vi drogo oss nu hemåt med vårt byte. Vi gingo landsvägen norr om staden ned mot Botaniska trädgården. Öfver oss kommo gulsparfvar dragande i flockar, och snöskator i hastig fart och med skvattrande läten.

Kring botaniska trädgården fanns en hagtornshäck, som vållade trädgårdsmästaren mycket bekymmer. Ty det fanns på ett par ställen luckor, som tycktes omöjliga att fylla. Efter olika experiment i den vägen slog man ned pålar och satte tvärslå på dem. Vi betraktade alltsamman som kitslighet. Vi begärde endast en enda genomgång. Den ansågo vi oss behöfva för en even-tuelt påkallad hastigare reträtt från granskogen innanför. Det gjorde oss ju inte så fasligt mycket detta lilla extra stretande, men det var kitsligt. Därinne var man i vanliga fall skyddad genom grupper af täta, mörka granar. Där hade vi limspö ståetfide, ingen människa hade aning därom. Vi voro som hemma hos oss. Med vår grundliga lokalkännedom kunde vi där i allsköns lugn smyga omkring och »sticka» kungsfåglar och rödhanar.

Vi kommo in i lämpligt ögonblick

och passerade lyckligt lärkträdsdungen, där gråsiskorna klängde i det nakna kvistverket. Vi gingo igenom den lilla granskogen. På markens brunröda matta af fallna barr smög en koltrast i dunklet under granarne. Då och då sågo vi hans blekgula näbb lysa till i mörkret. Stundom voro vi honom så nära, att vi sågo den vilda, svarta glansen i hans öga. Men innan min kamrat hann lyfta slangbågen till ögat, var han borta. Vi gingo öfver gropen och genom löfträdshäcken, som bildade gränsen mot »promenaden» nedanför, gingo bort till rönnbärsträden men funno icke våra sidensvansar. Men där satt en domherrhane, hvars skarlakansröda bröst läckert bröt sig mot den hvita snön och den blå himlen, och hvars korta, vemodsfulla flöjtton vi hört långt ifrån. Han hade i sällskap ett par honor, som med sina små papegojnäbbar plockade i sig det ena rönnbäret efter det andra. Vi saknade för tillfället limspö, och våra magar längtade efter middagsmaten. Vi fortsatte hemåt, länge vändande oss om i en något ihålig känsla af storsinthet. Ty vi visste, att det var vår brist på ett limspö, som renderade de tre syndarne en nådatid. Vi tröstade oss med, att den nog inte skulle bli så lång. Vi skulle nog råkas än en gång på krigsstigen. Emellertid skildes vi med öfverenskommelsen, att jag skulle möta hos kamraten »i mörkningen».