Ord och Bild: 1893

med fågelfängare.

163

vidare. Vi gingo in på kyrkogården, uppför stora gången.

— Dörren är öppen, sade jag, men skoflarne stå där. — Vi hade båda våra ögon fästade på dödgräfvarskjulet till vänster.

— Jaa, sa' kamraten, men di går här nock å luskar. Pass på bara. — Salongsgeväret hölls så troget som möjligt intill kroppen. För resten voro vi dristiga som lejon.

Uppe i »runningen» delade vi oss. Jag tog vänstra halfvan på mig, kamraten den högra. Det gällde granarne

och ugglorna. Vi kände våra granar, som vi kände våra fingrar.

Det var icke någon sak för nybörjare just, detta med ugglorna. Hornugglorna gick det väl an med, ty de sutto huru som helst, ute på grenarne ofta, så att man såg dem fristående mot himlen. Och så sutto de vanligen flera tillsammans. Men kattugglorna sutto en och en, i det tätaste granmörkret, vanligen tryckta intill stammen, och deras färg, mörkare än hornugglornas, var mera förvillande.

Jag hade ett par granar uppe i ena hörnet af kyrkogården, på hvilka jag litade som på guld. Jag kom fram till en af dem, gick tyst och försiktigt, rundt

omkring, spände ögonen i den, följande stammen från nedersta grenen till toppen, spejande efter någon ojämnhet. Till slut, just som jag skulle till att gå därifrån, hade jag bilden af en uggla med ens klar för mig. Hon satt på en af de nedre grenarne. Dagsljuset belyste nu ganska klart hennes strimmiga buk och hennes mörka, hvälfda ögonringar. Hon hade hufvudet fast riktadt mot mig, ty hon hörde hvar jag var, men hon såg mig icke, hur hon än ansträngde sina stora ögon, som glänste svartblått som judehår. De rödkantade ögonlocken lyftes upp och fäldes ned i jämn rytm. Hon såg ut som en, som har svårt att hålla sig vaken i kyrkan. Ja, det var en kattuggla, och det var ju trefligt att få se den, men den lockade just icke till skott.

När jag kom förbi en gammal häng-ask, flög en fågel, knappt så stor som en dufva, ur korgverket af dess sam-manknollrade krona. Han flög med mjuka, ljudlösä vingslag, i långa bukter längs ligustrumhäckarne. Han satte sig först i ett löfträd, men lämnade det genast och dök in på nya kyrkogården, där han stannade i en liten gran. Hej, det var en pärluggla! Jag gick öfver till min kamrat. Han gick och tittade på innehållet af ett par »bussar». —

— Di ä' gamla, — sade jag, frågande.

— Ja, svarade han, där va ingenting i granen.

— Jag har hittat en pärluggla, sade jag med min lugnaste ton.

— Aah, hvar ä' han?

— Oppe i nyan. Kom!

Jag tog geväret, och vi vandrade upp till den lilla granen, kommo i håll för en hagelpatron, och jag brände af. Ugglan föll.

Det är något våldsamt förebrående och något vildt olyckligt i döende ugglors beteende. Jag nästan ångrade min