Ord och Bild: 1893

I 82

p. möller.

att vi skola dela samma öde, om vi landstiga. Hvad har då händt i Riba-Riba?

Vi fortsätta emellertid. Hvad annat var att göra inför denna galna hop? Till råga på eländet ligger under allt detta den stackars Jouret dödssjuk. Page är fortfarande mycket sjuk, roddarne äro ytterligt uttröttade och mycket förskräckta. Från denna stund fingo vi ej ett ögonblicks hvila. Vi följas af kanoter med beväpnade araber. Natt och dag signaleras vår ankomst, allt efter som vi rycka fram — trummorna dåna värre än någonsin.

Vi färdas fram med en verkligt svindlande fart. Våra roddare förstå, att ställningen förvärras för hvarje minut. Svett-drypande och med krökta ryggar hugga de för hvarje tag med ali sin kraft paddlarne i vattnet — på hvila är ej att tänka. Ismael och jag aflösa hvarandra vid styret. Jouret yrar på sitt dödsläger i bottnen af båten.

Vi närma oss Kassuku. Vår ankomst hade knappt signalerats, förr än beväpnade kanoter sättas ut från stränderna, som myllra af åskådare. Vi omgifvas af 15 à 20 kanoter, bösskott smälla — den ödesdigra stunden är kommen!

Två af våra roddare såras, en dödligt. Vi skjuta och döda två fiender. Skottväx-lingen pågår, under det att våra uttröttade roddare söka uppnå flodens midt. Härunder gripas roddarne i våra tre kanoter, som följa barkassen, af en besinningslös förskräckelse, hoppa öfverbord för att rädda sig simmande, kanoterna kantra och varupackorna flyta omkring på vattnet.

Denna olyckshändelse, som beröfvade oss allt hvad vi ägde, våra varor, vår utrustning och våra samlingar, räddade emellertid sannolikt våra lif.

Då våra förföljare sågo kanoterna kantra och funno lådor och tygbalar kringflytande, stannade de ett ögonblick för att uppsamla våra effekter. Vi lyckades upptaga några af roddarne från de kantrade kanoterna, och med denna tillökning i våra krafter stucko vi pilsnabbt utför floden lämnande våra förföljare 200—300 meter bakom. Tack vare detta försprång, den inbrytande natten, de talrika öarne, som dolde oss, och slutligen våra präktiga Bangala-roddare, lyckades vi rädda oss ur detta förskräckliga äfventyr.

Den stackars Jouret låg under allt detta

i dödstagen och företedde en den sorgligaste anblick. Han dog morgonen därpå, den 26 Maj. Samma dag anlände vi till Kibongi. Därvarande araber mottogo oss vänligt, och med deras hjälp begrofvo vi vår stackars vän. Araberna lofvade att underhålla och vårda hans graf.

Den 30 Maj anlände vi ändtligen till Stanley-fallen och mottogos ej allenast med glädje, utan äfven med förvåning, emedan man trott oss alla vara förlorade.

Jag träffade i Stanley-fallen Tippo Tips son Sefu och brorson Rachid. De uttryckte sin stora ledsnad öfver hvad som inträffat, och bådo oss vara öfvertygade om Tippo Tips och hans folks trohet och förklarade, att de aldrig skulle göra gemensam sak med Mohaara mot oss. Af dem fick jag nu reda på mina kamraters öden.»

I Riba-Riba, där Noblesse och Mi-chiels varit, hade denne senare trots N'sereras förbud börjat bygga en station och hissat statens flagga. Detta blef gnistan som tände stridslågan. Det börjades alltså i Riba-Riba, Noblesse och Michiels blefvo de första som dödades.

Om Hodister och hans följeslagare på Lomami hade lika sorgliga underrättelser ingått.

Åtföljd af doktor Magery och ytterligare två europeer, hade Hodister den 8 Maj lämnat Bena-Kamba för att öster ut tvärs öfver land begifva sig till Riba-Riba vid Lualaba. Till denna resa åtgå sju dagar. Upproret bryter alltså löst i Riba-Riba, medan Hodister är på väg dit. En liten negergosse, som varit i tjänst hos Michiels men lyckats fly undan katastrofen i Riba-Riba, berättar, att Hodister till häst, åtföljd af sina tre följeslagare ridande på åsnor* och följda af en större karavan blifvit hejdad framför Riba-Riba af förposter, bestående af manyema-soldater, tillhörande araberna i Riba-Riba. Hodister tillsäger då sin karavan att stanna och nalkas

* Hvarken hästar eller åsnor finnas i landet, utan äro ditförda från kusten.