Sida 298
Konst. Två af Rembrandts målningar i Nationalmuseum. Af Georg Göthe. Med två bilder af Rembrandt
2 308
georg göthe.
en vid kaftan, sitter i ett höghvälfdt klosterrum fördjupad i läsningen af en foliant, som ligger uppslagen på bordet framför honom. Bakom honom i halfdunklet står ett litet husaltare med den korsfäste Kristus på. Bredvid honom är det stora bågfönstret med de många små blyinfattade rutorna uppslaget, och in strömmar den friska luften med en mild soldager från den blåa himlen; och ini den skumma studerkammaren leker nu dagsljuset sitt mystiska spel med de djupa skuggorna i rummets alla vinklar och vrår — det är det rembrandtska ljusdunklet, som här slår ut i blomma. Taflan är målad 1631, således i målarens ungdomstid, han var då ej mer än 25 år gammal. En bild af stilla, andaktsfull kontemp-lation, af ostörd söndagshvila!
Man finner lätt, att det ej är någon porträttafla, åtminstone i vanlig mening. Den läsande gubben är en typ, sägom modell, som går igen i många af Rembrandts och hans lärjungars taflor och raderingar på 1630-talet och ändå senare. Den återfinnes exempelvis i de bägge bekanta småtaf-lorna i Louvren, hvilka i förbigående sagdt till hela sin komposition äro nära befryndade med vår, och kallas där traditionelt »Filosofer» ; och i Sixska samlingen i Amsterdam återfinna vi samma figur i en tafla af Rembrandts lärjunge Salomon Koninck; den kallas där »Doktor Faust». Ett genremotiv således, som tillåter många variationer och kan gå under flere namn.
Vår tafla kallas som sagdt af gammalt »St. Anastasius». Denna benämning är något gåtlik för att icke säga otillfredsställande. Rembrandt, det reformerta Hollands son, hvilken i sina många religiösa kompositioner visar sig som en artist af mycket utpräglad protestantisk d. v. s. an-tikatolsk karaktär, har visserligen några gånger och undantagsvis skildrat katolska helgon-typer. Men det har då varit sådana populära och af den poetiska och konstnärliga legenden omdiktade figurer som St. Hieronymus, den vidtberömde bibelöfversätta-ren och asketen, och St. Franciscus af Assisi, den religiösa fromhetens och försakelsens världsbekanta hufvudtyp. Men bland de par tiotal af biskopar, patriarker, presbyterer, abboter och munkar, som i den gammalkristna kyrkans historia äro kända under namnet Anastasius, finns ingen, som äger en dylik allmännare betydelse eller ens inom
konsten (icke ens den äldre italienska) väckt något större intresse. Alltnog, det måste väcka en viss förvåning, att den protestantiske målaren i Holland på 1630-talet just skulle hafva valt detta för honom, som man tycker, främmande namn åt sin kontempla-tive gubbe, och man söker gärna någon närmare till hands liggande förklaring för benämningen.
Nu fanns verkligen i själfva Holland, något före Rembrandts tid, en man vid namn Johannes Anastasius, hvilken på sin tid var väl bekant som en af protestantismens verksammaste förkämpar i Holland, och som af remonstranternas (den mera frisinnade gruppen bland Hollands reformerta) hufvudman på Rembrandts egen tid, Johannes Uiten-bogaerd — vi skola snart göra hans närmare bekantskap ■— erkändes som deras förelöpare. Han var, heter det om Anastasius, »en lärd och gudfruktig, fridsam, ädelt tänkande och uppriktig man», en teolog i Melanchtons anda, framstående predikant och skriftställare. Pastor i 6 år i den lilla orten Garderen blef han 1550 fängslad af den då ännu härskande katolska kyrkans myndigheter för sina lutherska kätteriers skull. Först hotad af inkvisitionen med att kvarhållas i ständigt fängelse, om han ej afsvure sina irrläror, blef han dock efter några års förlopp frigifven, men landsförvist. Den bok, han under landsflykten 1554 i Strassburg utgaf, »Der Leec-kenwechwijser» eller »Vägvisare för lekmän», blef mycket läst ute bland folket i de nordliga provinserna, en verklig folkbok, som kraftigt bidrog att utbreda reformationens läror bland de djupare lagren. Ja äfven en så boklärd herre som Uitenbogaerd mottog af denna skrift, heter det, outplånliga intryck. Anastasii holländska namn var egentligen Jan Geerards Ter Stege; det grekiskt-romerska namnet Anastasius antog han först senare, enligt den klassiska sedvänjan i den tidens lärda värld. Vi tillägga, att en sonson till honom lefde i Holland ännu inpå Rembrandts tid.
Det förefaller ej osannolikt, att Rembrandt, som säkerligen hört talas om den populäre teologen och predikanten, af dennes namn lånat titeln för sin tafla, eller åtminstone, om målaren verkligen själf kallat denna för k St. Anastius» — och denna titel finnes redan under den gravyr, som Peeter Balliu på Rembrandts egen tid ut-
Källa: Project Runeberg ·
