Ord och Bild: 1893

2 82

georg göthe.

och dömdes till döden, och de förnämste remonstranterna drefvos i landsflykt. Bland dem Uitenbogaerd.

Han var då en 60 års man (född 1557), som redan pröfvat skiftande öden. Efter att ha studerat i Genève kallades han af Oldenbarneveld till predikant i Haag; prins Moritz använde honom som sin fältpredikant, och i denna egenskap deltog Uitenbogaerd i nästan alla prinsens fälttåg; och Moritz' styfmor, den ädla Louise af Coligny, betrodde honom sin son Fredrik Henriks (den blifvande ståthållarens) uppfostran o. s. v. Nu på gamla dagar, ehuru visserligen obruten i sin kraft, blef han, som vi nämnt, en biltog man.

Då emellertid Moritz dog (1625) och efterträddes i ståthållareskapet af just samme Fredrik Henrik, Uitenbogaerds lärjunge, öppnade sig bättre utsikter för remonstranterna, i det de nu åtminstone fingo vistas i landet och åtnjuta fri religionsöfning i tre af landets städer: Rotterdam, Amsterdam och Haag. Och så finna vi Uitenbogaerd, hvilken redan 1626 i hemlighet återvändt ur landsflykten, alltifrån 1629 och ända till sin sena död, 1644, öppet verka som själasörjare och författare i Haag, allmänt erkänd som en af de frisinnade protestanternas hufvudmän och såsom predikant — han var en originel improvisatör med populärt tycke — ansedd för att vara en af de ypperste i Holland.

Ett af intygen på den ansedda ställning, han ännu på sin ålderdom intog, är det, att några af landets förnämsta konstnärer, v. Mierevelt, Rembrandt och dennes lärjunge Adriaan Backer, på 1630-talet, utförde porträtt af honom; Rembrandt både i olja och i etsning.

Uitenbogaerd berättar själf i en af sina skrifter, att Rembrandt 1633 målade hans porträtt. Sannolikt är det detta, som vårt Nationalmuseum äger, och som af de kompetentaste kritiker (W. Bode och E. Michel) på grund af taflans stil hänförts just till tiden omkring 1633. Väl är det sannt, att

taflans figur här är tämligen olik den bekanta bild, som Rembrandt själf 5 år senare utförde af honom i etsning. Men man bör komma ihåg, att Rembrandt var en mycket subjektiv porträttör, som ofta med en långt gången frihet behandlade sina modellers drag — man erinre sig hans många sinsemellan så olika själfporträtt! —; och vår oljemålning har dessutom en påtaglig likhet med det redan antydda porträtt, som målades af Adr. Backer, och som den bekante holländske konsthistorikern Abraham Bredius i Haag nyligen har haft den uppmärksamheten att visa oss i afbildning. Backers tafla finnes ännu i dag i Remonstrant-kyrkan i Amsterdam.

Alltnog, vår tafla visar en kraftfull åldring i kalott med fårad panna, liflig blick och energiska drag. Med en rask vändning af hufvudet ut mot åskådaren betraktar han oss med halföppen mun och skarpt spörjande blick, likasom vädjade han till oss och väntade på att få se, hvad verkan hans ord skola göra. En bild lika energisk och rörlig, som »Anastasius» är kontemplativ, stämningsfull och sluten inom sig själf.

Den 27-årige Rembrandt var vid denna tid (1633) en uppgående stjärna inom Amsterdams konstvärld, en artist på modet, i hvars atelier allehanda folk med anseende i samhället, teologer, läkare, magistratspersoner, poeter, köpmän, borgare och patricier med sina damer täflade om att få sitta för sina porträtt. Den tid var ännu fjärran, då den fullt utbildade mästaren kommit stick i stäf mot den rådande smakriktningen och han som gammal man rönte den smäleken att få sin största tafla, »Claudius Civilis»* (i vårt museum), som han målat för Amsterdams rådhus, refuserad! Vid den tiden (1662) hade hans ryktbare landsman, Johannes Uitenbogaerd, redan i 18 år hvilat i sin graf.

Georg Göthe.

* Denna målning återfinnes i 3Ord och bild», första årgången, sid. 240.