Ord och Bild: 1893

ett besök hos franz von lenbach.

287

fonder, som det just är hans uppgift att genom sin egen personlighet tillföra barnet.

— Ja, det är sant. Men månne ej konsten understundom gjort sig skyldig till samma fel, som långa tider varit pedagogikens: felet att syssla så mycket med det, som varit, att den glömmer det, som är? Det har funnits och finnes lärare, som äro stoppade med vetande, men för lärjungarnes individualitet endast äga den blindes ögon. Har ni aldrig träffat konstnärer, som så försett sig på de gamle, att de förlorat kärleken till naturen? Och tror ni, att en konstnär kan skapa någonting utan kärlek till naturen?

— Edra frågor äro lätt besvarade. Den som studiet af de gamle leder från naturen och icke till henne, han antingen sköter detta studium dumt och pedantiskt, eller också är han icke skapad till konstnär. Äfven den fara, ni antydt, kan ett rätt förstående af de gamle lära den möderne konstnären att undvika. De glömde sannerligen icke naturen för föregångarne, men de glömde ej häller föregångarne för naturen. Aldrig har någon mig veterligt beskyllt t. ex. Rubens för att slafviskt följa Rafael eller Michelangelo, men tänk hur han studerat dem, hur han genom att tillägna sig deras syn på lifvet och naturen, själf kommit lifvet och naturen närmare! Han kopierade för att komma åt deras öga, och därigenom kom hans eget öga åt naturen.

— Nej, detta bestrider väl ingen. Men den svårighet vi tala om har ännu en annan sida. Vår tids uppgifter äro i många fall helt andra än t. ex. renässansens, äfven för konsten. Och än mer — människorna hafva i vår tid genom arten af sin bildning, genom annat samhällsskick m. m. en hel del karaktärsdrag, hvilka afgjordt skilja dem från de människor, som renässansens eller antikens konstnärer hade att framställa. Om nu den modärne konstnären genom studiet af de gamle vänjer sig att hos människorna uppfatta företrädesvis de egenskaper, som de funnit hos sina samtida, så lär väl den erfarenhet, han på denna väg vunnit, kunna skymma bort vissa egenheter som för våra samtida äro utmärkande till skillnad från hvarje annan tids människor.

— Den farhågan har aldrig på allvar fallit mig in, svarade Lenbach. Möjligheten

af dess betydelse vill jag icke bestrida, men jag tror att den har mera ett teoretiskt värde än ett praktiskt. När det gäller rent mänskliga lidelser, individuella egenheter, personliga karaktärsdrag, så inbillar jag mig, att vår tid har föga nytt att bjuda på gent emot äldre tiders människor. Utvecklingen går hvad individen beträffar så oändligen långsamt — det som ändras är i det hela blott bisaker, hvad jag skulle vilja kalla personlighetens kostymering, kärnan ändras icke eller åtminstone för mänskligt öga omärkligt. Innerst och sist söker ju konsten människan, och hennes uppfattning af den mänskliga individen lcan bli rikare blott i betydelsen af djupare, den är ej förändring underkastad därigenom att föremålet förändras. Jag tror icke på, att den människans omskapning, hvarom hennes historia bär vittne, trängt så djupt, att den förflyttat tyngdpunkten i den enskildes själsbe-skaffenhet. De historiska förändringarna hafva i det hela enligt min mening endast berört förhållanden människor emellan, i ytterst ringa grad däremot träffat den enskilde själf. Detta är den uppfattning, hvartill jag kommit genom ett träget studium af de gamle och genom att jämföra resultaten däraf med de erfarenheter, som bekantskapen med en stor del af vår tids egendomligaste människor gifvit mig.

Man diskuterar ogärna en trosbekännelse. Jag kände också att en invändning mot en öfvertygelse som denna skulle varit föga på sin plats. Jag frågade därför: Säg mig, herr von Lenbach, känner ni en dansk författare, Holger Drachmann? Han har i en af sina böcker, Med den brede pensel, skildrat en tysk konstnär, som ofta kommit mig att tänka på er. Ännu troligare har denna gissning förefallit mig nu under vårt samtal. I själfva andemeningen finner jag nämligen en viss öfverensstämmelse mellan edra åsikter och de meningar, som lagts denne konstnär i munnen.

— Mycket möjligt, svarade Lenbach. Efter något eftersinnande tillade han: det är t. o. m. troligt. Det föresväfvar mig, som hade jag en gång träffat en skandinav med det namnet i Rom. För öfrigt: hvad jag sagt är ju alis icke originellt. Det hade denne hr Drachmann lika väl kunnat hitta på.

Detta samtal, som jag blott ytterst ofullkomligt kunnat ur minnet återgifva, innehöll dock åtskilliga punkter, hvilka på ett ytterst