Ord och Bild: 1893

leksand.

395

ningar, som höras vida och eka mot bergåsarne. Detta sker just när älfven kröker för sista gången, det är signal för att älfbron skall öppnas, och snart därefter ser man dess på vattnet flytande kontur med duc d'alber, som utvisa genomfartsvägen, till höger framträda byggnaderna i Noret, och rätt fram på samma strand höjer sig öfver björktopparna det lökformiga, kupolliknande tornet på Leksands kyrka.

Det är lifligt på bryggan. Bland sommargäster, turister och »infödingar» är det ett omtyckt nöje att taga emot båten, se efter om det kommer många resande och möjligen bland dem träffa någon bekant eller upptäcka ett kändt ansikte.

Officielt möta en pojke från gästgif-varegården, en dito från Wikströms »rum för resande», post-Erik, som skall hämta posten och Snosa-mor, som vill försöka få sälja några klockfickor. Det är egentligen om lördagsaftnarna, som tillströmningen af resande är stor, i alla resehandböcker star det, att den resande ej bör försumma öfvervara en högmässa i Leksands kyrka, och den gången ha' de rätt allesamman. På lördagen komma alltid åtskilliga telegram om rum till gästgifvaren, inlämnade vid olika stationer på vägen, från Rättvik och Insjön telefoneras det om rum, och vanligen blifva alla rummen upptagna redan tidigt på lördagen och åt en stor del resande måste den faderlige gästgifvaren anskaffa logi ute i byn. Men sådant står att få i ganska stor utsträckning, både hos handelsmannen midt emot apoteket, där den välskötta trädgården och de sällsynt vackra krukväxterna vittna om värdens stora kärlek till blommor, hos Fisk-Eriks, den stora gården strax därbortom, och på många andra ställen.

Från det egentliga Noret, hvars centrum bildas af ångbåtsbryggan och den

Noret. Teckning af C. E. Törner.

öppna platsen vid majstången, där postkontoret och de förnämsta handelsbodarna äro belägna, leder den långa, ståtliga björkallén, vida omtalad och berömd, fram till kyrkan. Vid en krökning af vägen ligger på höger hand den stora, fula, hvitrappade, men gammaldags trefliga gästgifvaregården till höger, där framför öppnar sig kyrkplatsen med kyrkan i fonden, klockaregården till höger och prästgården till vänster. Kyrkan ligger på en udde, just där älfven går ur Siljans långsträckta vik, Osterviken. Kyrkogården är vidsträckt och vackert planterad. En stor del däraf användes ej till begrafningsplats, utan är en välskött park med sittplatser på »uddarne», ' där vackra taflor öfver sjön och Björkberget på Siljansnäs öppna sig för åskådaren, infattade i vackra ramar af uddarnes rika grönska.

Dit ställer den resande gärna sina steg redan på lördagsaftonen, ser hur midsommarnatten, ljus och fager, drömmer sin vakna dröm i den klara luften, mättad af doft från klöfver och syrén, eller hur sensommarens måne drager sin silfverstrimma i sjön och älfven och låter sädesskylarne på de nyskurna rågåkrarna kasta långa, fantastiska skuggor.

Den som kommit till Leksand öfver en söndag för att se och deltaga i det