Ord och Bild: 1893

478

gustaf gullberg.

Ada Rehan fram för den fina New-Yorkpubliken, liksom han fört fram Fanny Davenport.

År 1888 tog han henne med sig till London, där hon gjorde stormande lycka som Katarina i »Tätning of the Shrew».

Och det var just i denna hennes glansroll och just på Dalys teater i London jag först såg Ada Rehan på scenen, sedan jag sett henne vid den glada och festliga silf-verstatyaftäckningen.

Men det var ju i alla fall en äkta amerikansk teaterafton, fastän i London och fastän man spelade Shakespeare.

Ada Rehan är af en ytterst originell skönhet. Hon har en slank, smidig figur, hennes guldglänsande hår står som en burrig och ostyrig gloria kring hennes lilla, fint formade hufvud. Hon har ett par milda, själfulla ögon och en mun med ett förtjusande leende. Den icke vackra näsan ger henne ett humoristiskt drag, som ypperligt harmonierar med munnens leende. Humor är också ett af grunddragen i hennes konst, och hennes argbigga i Shakespeares groteska humoresk var också i grund och botten humoristisk.

Det var för resten ett ytterst' intressant tillfälle till jämförelse. Vi ha ju här hemma sett Argbiggan spelas af Gurli Ulff med djupt allvar och af Ellen Hedlund, som en egensinnig, bortskämd flickslyna. I båda dessa framställningar saknades humorn, som hos Ada Rehan ger sig så präktiga uttryck i den parodiskt stolta hållningen och den med flit — i känslan af hennes inbillade kraft och öfverlägsenhet -—■ anlagda djupa stämman, som skall ge hennes tal manlig styrka.

Och så hon släpper sig lös! Det är en fart, en verve i hela hennes spel, som är i högsta grad medryckande. Hennes djupa altröst, med hvilken hon särskildt söker imponera på fadern, är af ytterst rik effekt. När hon med tragi-komisk patos och nästan i graflik baston affärdar pappas försök att medla med ett majestätiskt »Keep quite, Papa», då darrar hela salongen af skratt, det är af oemotståndlig komisk effekt.

Dalys company ger Argbiggan i dess originella form, äfven med dess här, såvidt jag vet, aldrig uppförda förspel a la Jeppe på berget. Och hela stycket utföres konsekvent i en stil som närmar sig farsen.

Och en fars är det ju ock pä sätt och vis, hela detta väldiga skämt med ett stycke kvinnofråga.

Petrucchio spelades af George Clarke, Daly-kompaniets förnämsta manliga kraft. Clarke saknade den humor, som präglade Ada Rehans spel, och som också satte stämpeln på Coquelins framställning af den djärfve, kvinnotämjaren. Han var icke heller den ståtlige renässansfigur, som Hillberg på sin tid gaf oss i denna rol.

Han var framför allt och nästan uteslutande den råa styrkan, mannen, könet, som i och för sig själf måste kunna kufva den svagare. Han vann sitt mål hufvudsakligen med ridpiskan, som han stundligen svingade öfver Katarinas hufvud. Men Katarina, tycktes det, förblef alltid den dominerande, äfven sedan hon kufvats.

Ada Rehan var naturligtvis också kvällens hjältinna — det var premièren i Dalys nya Londonteater — och hon hälsades med stormande bifall af den fullsatta salongen.

Men på Drury Lane spelade samtidigt Coquelin och Jane Hading och hela Theàtre Frangais' sällskap för halft hus och med matt bifall.

Och några steg därifrån på Lyric Tbeatre spelade den oförlikneliga Eleonora Duse »Kameliadamen» med en knapp succés d'estime . . .

Och hon öfverträffar dem dock alla, alla utan undantag . . .

Ada Rehan är ännu den populäraste skådespelerskan i Amerika, men just i år har plötsligt visat sig en stjärna, som hastigt stiger på firmamentet och hotar att beröfva Ada hennes rang af numro ett. Det är Julia Arthur, en ung aktris, som ännu för ett par år sedan var alldeles okänd, men hvars rykte för hvarje dag ökas. Hon uppträder för närvarande i New-York i »The prodigual daughter», men jag lyckades ej få se henne. —<

På tal om de amerikanska aktriserna —-både de med rang af »stars» och ända ned till statisterna — blir det alltid ett tal om skönhet.