Ord och Bild: 1893

84

GUSTAF NORDENSKIÖLD.

stundom på väg till en klippboning om aftonen befinner sig i rät linie längre bort från densamma än då man om morgonen anträdde ridten.

Solen bränner glödande het, och vi stanna ofta för att lägga oss ned på älfvens strand och dricka af det leriga vattnet. Ännu återstår nära hälften af de 40 kilometer, som vi hafva att till— ryggalägga, innan vi nå lägerplatsen. Stigen är mångenstädes brant och farlig. På ett ställe går den tätt invid randen af en brant, som stupar ner i älfven. Just när den farliga platsen passerades, undfägnades jag med en historia, huru för kort tid sedan en häst hade halkat just på detta ställe och med sin ryttare störtat ned i älfven. Lyckligtvis var vattnet djupt, så att både häst och ryttare sluppo undan lefvande.

På ett ställe hejdar Richard sin häst och pekar uppåt klippbranterna, som kröna dalens sluttningar. Han frågar, om jag kan se något. När jag svarar nekande, säger han, att däruppe ligger en liten klippboning. Jag anstränger ytterligare mina ögon och tycker mig nu urskilja de raka konturerna af några murar. Richard berättar, att i branterna på Caüons båda sidor finnas ej mindre än femtio dylika mänskliga örnnästen, de flesta så svåra att urskilja, att han många gånger ridit förbi dem, innan han slutligen upptäckt dem. Detta var första gången jag såg en klippboning, men det var sannerligen ej mycket jag såg.

Den sista milen är lång, slutligen nå vi dock, jag för min del tämligen uttröttad, den efterlängtade lägerplatsen. Hvilket härligt rastställe! Jag skulle gärna rida i flere dagar under den brännheta sommarsolen för att få njuta hvila och svalka på en sådan plats. Mancos Canon saknar i allmänhet träd-

vegetation; endast på ett par ställen växa löfträd, vanlig-en hopgyttrade till täta dungar. Vi hade nått en dylik träddunge af ganska stor utsträckning, och Richard förklarade, att här var lägret. Jag såg intet annat än ett oredigt virrvarr af löf och grenar. Men Richard böjde sig framåt i sadeln och red in mellan ett par lummiga popplar; jag följde tätt efter. Längs en nästan omärklig slingrande gångstig redo vi kanske hundra steg framåt, än böjande grenarne åt sidan, än böjande oss under dem. Då höres ett gladt, »Hallå där!»; vi befinna oss plötsligt alldeles vid en öppen plats af kanske tjugu stegs genomskärning, öfver hvilken trädkronorna bilda ett hvalf. Midt på platsen glöda några bränder, den sista återstoden af lägerelden, och rundt ikring ligga i den behagligaste oordning föremål af alla möjliga slag, hörande till lägerutrustningen. »Dinner ready?» var vår första fråga. »Ja, mat finnes att tillgå.» »Bravo!» ropade Richard, »medan vi äta, kan ni gossar, som äro uthvilade, sadla af hästarna.» Vi slogo oss ned på marken i så bekväma ställningar som möjligt och kastade med glupande aptit i oss ali mat, vi i hast kunde komma åt. Sedan sträckte vi ut oss på våra filtar, makligt rökandö en cigarrett, medan aftonens skuggor långsamt klättrade upp för caiionbranten, som skymtade mellan trädtopparna. Hur härligt att hvila ut efter dagens mödor, att ligga vid den slocknande glöden och stirra upp mot stjärnorna, som tändas den ena efter den andra, tindrande allt klarare genom löf-hvalfvet.

Kort efter nattens inbrott gör hvar och en i ordning sin bädd, bestående af några tjocka filtar. Därpå kryper man till kojs och söfd af älfvens sakta brus slumrar man snart in för att sofva så, som man endast kan sofva efter en