Sida 76
Min första färd till klippboningarna på Mesa Verde. Af Gustaf Nordenskiöld. Med 5 bilder efter fotografier af författaren
72
GUSTAF NORDENSKIÖLD.
nådens vackra färgskiftningar, som då alltid voro hastigt öfvergående. I allmänhet var himlen alldeles molnfri.
Det blir lif och rörelse i lägret. Kocken, d. v. s. den som för tillfället bekläder denna förtroendepost, ty här i vildmarken är hvar och en mer eller mindre god kock — kocken lagar frukosten i ordning, medan Richard och en af hans bröder gå ut för att söka rätt på hästarna och drifva in dem i inhägnaden bredvid lägret. När detta är gjordt, expedieras frukosten i största hast. Därpå går Richard med lasson in uti inhägnaden, där hästarne blifvit instängda. Efter en hastig mönstring af den ganska talrika hjorden, höjer han lasson, svänger den några hvarf öfver hufvudet, hvarvid hästarna skrämda jaga i galopp längs det höga stängslet. Nu hviner snaran genom luften. Bra träffadt! Richard håller fast lasson och släpar en stund efter den skrämda hästen, men snart får han fast repet kring en påle. Hästen stretar en stund emot men repet snör allt hårdare åt hans strupe, och han måste snart foga sig i sitt öde att blifva fängslad samt få en sadel på ryggen och ett betsel i munnen.
En annan häst får dela hans öde. Vi, jag och Richard sitta upp. Richard rider fore och jag följer honom. Sedan vi trängt oss ut genom den täta löf-trädsdunge, som döljer vårt läger, följa vi Mancosdalen åt sydväst. Efter ungefär en half timmes ridt börja vi stiga upp för den högra dalsluttningen mot Mesan. Snart blir vägen så brant, att vi måste sitta af och leda våra hästar. An mellan väldiga lösa klippblock, än längs smala afsatser stiga vi småningom uppåt. På några ställen måste hästarne hoppa uppför tvära afsatser, men de äro vana vid terrängen och säkra på fötterna.
Platån ligger 2,000 fot öfver dalbottnen och uppstigandet är ganska an-
strängande. Det är en hvila att åter få stiga till häst och i sakta traf rida fram öfver den jämna platån. Häruppe växer en tät skog af låga barrträd. Marken är täckt af fin sand. Stigar, upptrampade af boskap, korsa hvarandra i alla riktningar, bildande en fullkomlig labyrint. De kunna ej tjäna till den ringaste ledning för den, som söker sig fram genom skogen, men Richard har denna egendomliga förmåga att känna vägen, hvilken endast kan för-värfvas af den, som länge lefvat i vildmarkerna. Det är så mycket svårare att hålla den rätta kursen, som vi oupphörligt måste göra krokar för att undvika de tätaste ställena af skogen. Att rida i traf genom en sådan tät småskog är i sanning den lifligaste gymnastik, jag någonsin pröfvat på. An ligger man framstupa i sadeln för att undvika en hvass trädgren, än hänger man i stigbygeln och sadelknappen för att komma fram under ett torrt, halft kullfallet träd, än skall man fram genom ett tätt snår af mindre grenar, och då gäller det blott att rida rätt på med »sombreron» framför ansiktet. Det är för sådan mark, som läderbyxor, skinntröjor och grofva filthattar äro gjorda. Olyckligtvis var jag ej beredd på dylika vidrigheter, och min toalett var därför efter en grundlig sönderslitningsprocess mellan pifionträ-den i ett skick, som trotsar ali beskrifning. Ej ens mina tyvärr alltför eleganta läderstöflar stodo emot i längden. En torr gren råkade komma med spetsen midt i en söm, och farväl med elegansen, hela stöfvelskaftet var upprifvet.
Det var blott med svårighet, jag lyckades följa Richard, som var mera van vid terrängen. Vi hade ridit i flera timmar, och den ständiga gymnastiken blef tämligen tröttsam, då Richard plötsligt bad mig stanna och vänta. Han sade, att vi voro nära vårt mål, men
Källa: Project Runeberg ·
