Sida 86
G. von Rosen. Af Karl Wåhlin. Med 11 bilder
82
KARL WÅHLIN".
är, att detta sökande efter effekten genom frånvaron af allt annat fängslande element är blotta skiftningarne af glittret från hopar af siden och sammets-stoffer, spetsar och juveler, i hvilkas pråliga virrvarr man, om lyckan är god, här och där händelsevis uppsnappar ett relativt svagt måladt dockhufvud eller en och annan liten hand, att detta själlösa effektsökeri på några år lyckats dana en hel skola, som till yttermera visso antagit titel af »école de la mo-dernité» — enklare och sannare hade varit »école de la mode» — och hvars af ledsnaden stereotyperade produkter, såsom »Le retour du bal», »La visite», »La nouvelle robe», »La femme en blanc», »La femme en bleu», »La femme en rose» etc., fortfara att alltid inkräkta väggarne på de allmänna utställningarne. När man blifvit van att betrakta en Watteaus, Lancrets eller Bou-chers arbeten såsom företeelser från en konstens förfallstid, konstverk under hvilkas, om än sminkade och maniererade yta där åtminstone finnes sinnlig känsla och esprit, måste man fråga sig, till hvilken grad af dekadans de?ma missriktning, endast grundad på rå ögonfägnad, bör hänföras, och till hvilket slutligt elände konsten skulle sjunka, finge den ohejdad glida utför denna brant, på hvilken dumheten och spekulationen — eller med andra ord tidsandan — knuffat in densamma.» — Den ende af Belgiens genremålare, som tilltalade von Rosen, var de Groux, hvars arbeten öfver merendels dystra ämnen alltid uppburos af »en djup eller poetisk tanke».
Den konstuppfattning, som fått sitt negativa uttryck i den skoningslösa kritiken af Stevens och hans skola, var icke dikterad af något tillfälligt hugskott, den har lefvat och sjudit i konstnären med oförminskad kraft intill den
dag, som i dag är, och hans föräldrar — berättar han själf — hade från början af hans bana inplantat hos honom »att konstnären icke allenast är en rum-dekoratör, hvars uppgift är att täcka väggarna med mer eller mindre brokiga dukar i dagens mönster och färger, utan att han snarare är att anse som en ansvarig folkuppfostrare, medarbetande uti sin samtids andliga utveckling, hvarför också hans verk måste blifva det synliga uttrycket för tankar, föreställningar eller minnen värda i ett eller annat afseende att tagas till vara.» — »Från dem härrör sålunda ursprungligen min allt mera stadgade åsikt att inom ali bildande konst är tekniken, d. v. s. behandlingen af förrn eller färg, intet annat än ett uttryckssätt, som konstnären behöfver för att förverkliga sin tanke, alltså ett blott och bart medel, som väl aldrig borde kunna anses utgöra i och för sig ett nöjaktigt slutmål. Ty liksom vi kasta bort äfven den ädlaste frukt, som lockat oss med sin färgfriska yta, när den befinnes vara invändigt tom eller multnad, så måste äfven beskådaren af ett konstverk slutligen under leda vända sig ifrån detsamma, om hela dess värde består uti en högt uppdrifven teknik utan motsvarande andlig innebörd, om det utgöres af blott en ytlig, virtuosmässig lek med linier och färger, utan en tanke därunder, som tränger till hans hjärta och förmår att fasthålla intresset, sedan ögat tröttnat på att stirra på det skimrande färgspelet.»*
Det ligger i uttalanden som dessa otvifvelaktigt ett underskattande af den rent måleriska uppgift, som. naturen ställer för konstnären. Det är ingen ringa sak att kunna på ett naivt och osökt sätt och utan alla underlagda reflexioner meddela ett rent mänskligt intryck ur
* 1891. Ur Autografier och porträtt, utg. af Per Lindell. Ser. II, h. 6.
Källa: Project Runeberg ·
