Ord och Bild: 1893

I O 2

CLAES LAGERGREN.

som nyss, ju lägre solen sjunker bakom Peterskupolen, desto längre breder sig dess skugga öfver platsen, och ju mer Leo XIII:s lefnadsdag förlänges, desto mäktigare står hans silhuett fram mot tidehvarfvet. Det är femton år, som Leos pontifikat varat. Såsom jag nyss sade, behöfde vi gåfvan att blicka in i framtiden för att se Leo XIII:s lifsgärning, hvars följder, som äro en del af densamma, nu äro oberäkneliga. Men blicka vi åter tillbaka, så hafva vi icke desto mindre stor orsak att häpna öfver den del af verket, som nu skönjes af alla, ty det är i sanning ett storverk. Han har helt enkelt återgifvit kyrkan hennes plats i världen. Vi finna henne icke längre hänvisad till sakristian, bönkammaren och samvetet, dit samhället till sin egen ofärd varit oklokt nog att vilja inskränka henne. Den i Vatikanen instängde påfven är icke längre en bild af henne. Vi finna henne nu i stället ute i det fria, bland människorna, hvilkas stora frågor äro hennes, och till hvars lösning hon därför förklarar äfven sig hafva rätt, förstfödslorätt, ty hon var den första, som haft dem sig anförtrodda. Leo XIII vill lika litet som Gregorius VII, Innocentius III, Sixtus V och så många andra stora påfvar, för sin egen och kyrkans del nöjas med att bedja för lefvande och döda, att ordna kyrkans inre angelägenheter, dogmatiska, rituala och hierarkiska frågor, utan han påminner dem, som hafva glömt det, därom att kyrkan har sin mission äfven i socialt hänseende, och han ställer sig och henne på den plats dem tillkommer i världssamfundet.

Det var icke blott den rätte mannen, som behöfdes, han, som kunde gripa in och sätta kyrkan i gång. Påfvedömet behöfde så att säga populariseras, och äfven detta hade skett.

Ingen påfve kunde därtill vara lämpligare än Leo XIII:s företrädare, Pius IX, och under århundraden har heller ingen varit det så som han. Under de senaste seklen hade påfven för de katolska folken visserligen varit den helige fadren i Rom, den högsta kyrkliga auktoriteten, Kristi ståthållare på jorden, men han var dem mer eller mindre obekant, och Rom tycktes ett fjärran utrikes. Det var kyrkoherden och biskopen, som voro de förenande länkarne. Det var genom dem, som de kände något till påfven.

Med Pius IX förändrades detta. Naturen hade danat honom att vinna människors kärlek. Hans varma, lätt hänförda hjärta slog med en ynglings eld för allt stort och skönt i lifvet.

Utan att betänksam stanna inför politiska hinder och svårigheter gick han orubbligt framåt, vare sig det gällde utförandet af italienska frihetsidéer eller försvaret af ett förtryckt Polen eller Irland. Den svagare hade alltid hos honom en mäktig målsman. Därtill bidrogo också hans personliga älskvärdhet, det tilldragande i hans yttre, hans stämmas underbara klang, hans glädtighet, hans storartade frikostighet, behofvet att göra människor lyckliga, hans långa regering och till och med de många politiska motgångarne och sorgerna. Ja, utan tvifvel i första rummet de. Det är mindre den eldige Mastai Ferretti vid femtio år, buren af italienska folkets jubel, såsom mannen, räddaren, fosterlandets välgörare, som man med kärlek och vördnad minnes, än den gamle, hvitnade gubben vid åttio, som besegrats, förrådts och öfver-gifvits af Europa.

Lika fjärran som påfven i Rom synts före honom, lika nära står Pius IX äfven de mest aflägsna folk. Hans drag äro lika bekanta för alla som