Ord och Bild: 1893

LEO XIII.

101

deras egen kyrkoherdes och mycket mera än deras biskops. Det finnes knappt en stuga i Tyrolen, Rhenländerna, Bretagne eller ens i Ivanada, där hans porträtt ej hänger vid sidan af familjens egna.

Om ej Pius IX hade uträttat något mer än detta, att göra påfvedömet populärt, så hade han dock uppfyllt en stor mission. Hans efterträdare hade endast att taga arf. Denna popularitet var den rikaste skatt, han kunde lämna honom, tiarans dyrbaraste juvel. Påfvens sak hade nu blifvit hvarje katoliks. Hvarje slag, som riktades mot honom, träffade alla. En innerlig sammangjutning var resultatet, och denna gaf åt kyrkan en sedan länge ej spord kraft.

Men om kyrkan vid Pius IX:s död kunde glädja sig åt denna enhet och inre harmoni och kraft, så var hennes förhållande till den utom henne stående världen långt ifrån gynsamt. De egenskaper, som innerligt vid Pius IX fäst katolikernas kärlek, voro just de, som kommit honom att stöta de olika regeringarna för hufvudet. Mannen med det varma hjärtat, som ansåg sitt kall vara att strida ända till döden för att försvara hvad han ansåg sannt och rätt, och aldrig däri tillåta kompromisser och eftergifter, kunde icke gärna vara en skicklig diplomat,

De första åren af Leo XIII:s regering användas därför nästan uteslutande på en sträfvan att vinna fred och återställa de diplomatiska förbindelserna med makterna. Utan att på minsta vis kompromettera sin företrädare, med en fin diplomats hela takt återknyter Leo XIII, en efter annan, de diplomatiska trådar, som brustit. Först med Tyskland, sedan med Ryssland, med Schweiz och från tid till annan äfven med England, som för sina svårigheter med Irland och sina regleringar på Malta ser sig nöd-

sakadt bryta med gamla fördomar och befullmäktigar ett sändebud hos påfven. Det var vid Leo XIILs presterliga jubileum 1888, som man bäst kunde se, hvad de tio regeringsåren på diplomatisk väg uträttat, i hvad förhållande han stod till utländska makter. De femtio tusen vittnena vid jubelmässan den 1 januari sågo påfven nedstiga från la sedia gestatoria, med den tiara på sitt hufvud, som staden Paris skickat honom, och vid altaret utbyta denna mot kejsar Wilhelms mitra. De sågo honom med sultanens ring på sitt finger, drottningen-regentinnans af Spanien kors på bröstet, iklädd den mässhake, som kejsarinnan af Österrike broderat, två sina händer i drottningens af England guldfat och mot himmelen höja konungens af Portugal kalk. Hela världen, den katolska, protestantiska och mohamedanska, hade förenat sig att gifva honom uttryck af sin vördnad, ja Amerikas indianer, Indiens, Birmas och Kinas furstar och folk togo del i denna hyllningstäflan.

Hvem hade kunnat tro, när kulturkampen i börjkn på sjuttiotalet firade sina triumfer och majlagarne drefvo biskopar och prester i landsflykt och fängelse, att kejsar Wilhelm och Bismarck skulle så snart få utsträcka handen till försoning med Rom? Melchers och Ledochowski voro fängslade; Köl-nerdomen invigdes, man skulle kunna säga militäriskt, utan sin ärkebiskop; 601 församlingar med 1,600,000 själar hade man beröfvat ali andlig vård, deras präster voro antingen förjagade eller hade dött, utan att efterträdare tillsatts. Preussen själft hade börjat få ögonen öppna för farorna af denna beprisade, ärorika kulturkamp. Socialism och anarkism tillväxte i en förfärande grad. Det onda, som hittills lämnat de katolske arbetarne oberörda, började nu äfven