Ord och Bild: 1893

I O 2

CLAES LAGERGREN.

där vinna insteg, sedan folkets andliga ledare ej mer voro där för att varna, råda och förbjuda. Och resultatet, alla de stora reformerna, som man så bra-skande hade lofvat världen, och som Bismarck ämnade införa i katolska kyrkan, ett stordåd, sades det, som ännu ingen före honom kunnat utföra — hvart hade det tagit vägen, och Döllinger och consortes, hvad hade det blifvit af deras civiliserande mission ?

Och så hade järnkanslern stött på ett stenblock, som han ej kunde rubba, men som han till hvarje pris i världen måste få öfver på sin våg — den allt afgörande tyska centern med en organisation utan motstycke och ledd af den outtröttlige Windthorst. För att knyta en början till förbindelser med Vatikanen och göra sig kurian bevågen, hän-skjuter fyndigt nog Bismarck frågan om Karolinerna till Leo XIII:s afgörande, på samma gång som detta bereder honom en ärofull reträtt ur den förargliga tvisten med Spanien. Den gamle kejsar Wilhelm sände därefter Leo XIII ett bröstkors och ett bref med vördnadsfulla uttryck. Detåamma var föröfrigt skrifvet af ett uppriktigt hjärta, ty den gamle kejsarens varma önskan var att afbryta förföljelserna mot sina katolska undersåtar.

Inbillade kanslern sig, att detta smicker skulle vara nog för Vatikanen, så bedrog han sig. Så länge majla-garne hade gällande kraft, kunde ingen försoning blifva af. Ar 1886 togs steget, och majlagarne upphäfdes till sin väsentliga del. Schlötzer blef Preussens sändebud i Vatikanen, där Fredrik II, som då ännu var kronprins, aflade ett besök.

Thiers sade på 1840-talet: »Celui qui månge le pape, en crève» (den som äter upp påfven, spricker), och i sanning, det är förvånande att se, huru än den

ene, än den andre får göra denna erfarenhet. Senast Preussens statsmän. Dess sändebud i Rom 1870, grefve Arnim, som på samma gång bedrägligt och öfvermodigt behandlade den gamle Pius IX, då han gick Bismarcks ärenden, och Bismarck själf, som aldrig skulle gå till Canossa! — Det tycks som hans väg skulle på ålderdomen föra honom till ännu mindre ärofulla vandringar. — Hvilka fall hafva de ej båda fått upplefva, Arnim och Bismarck!

Utom katolikerna i England oc.h Skottland har den Brittiska kronan många millioner katolska undersåtar här och där i världen, i Irland, Kanada, Indien, på Malta och öfriga besittningar. Hon har därför ofta behof af ett godt förstånd med Vatikanen. Endast den stora irländska frågan gör Vatikanens bevågenhet särdeles önskvärd. Efter oroligheterna under hungersåret 1879, när den irländska frågan reser sig mäktigare än någonsin, ser man Storbrit-tanien vända sig till Rom med bön om hjälp. Rom utnämner till ärkebiskop af Dublin Mgr Walch, en man, som i fullaste mått har irländarnes förtroende, och som med sitt ord leder sina präster. Dessutom sänder Leo XIII Mgr Persico — som i sista konsistoriet blifvit kardinal — att studera frågan och se den från olika sidor, för att sedan därom lämna Rom en upplysande redogörelse. Med varmt hjärta för irländarnas nöd och elände tvekar Leo XIII ej att, opartisk för deras egenskap af katoliker, varna dem och på det strängaste fördöma deras boycottande och andra våldsåtgärder. Då Gladstone, som under denna tid hållit ett halft officielt sändebud vid Vatikanen, aflöses af Salisbury, anställes där ett utomordentligt sändebud med fullständig legationspersonal i och för regleringen af de kyrkliga förhållandena på Malta, och vid Leo XIII:s