Ord och Bild: 1893

LEO XIII.

101

jubileum sänder drottning Viktoria Englands förste peer, hertigen af Norfolk, såsom representant och öfverbringare af hennes gåfvor.

I Ryssland hade under Alexander II:s regering de grymmaste förföljelser ägt rum mot den katolska befolkningen i Polen och mot de med Rom förenade grekerna. Englands generalkonsul, öfverste Mansfield och ambassadören i S:t Petersburg, Lörd Loftus, hafva lämnat hårresande skildringar däraf. Bland annat hade år 1875 öfver 50,000 människor af kosacker piskats och dragits genom en till hälften frusen flod för att sålunda förmås att öfvergå till den ryska kyrkan. Pius IX hade på det bevekligaste bönfallit czaren om försköning för de förföljda, men förgäfves — och gaf då uttryck åt sitt upprörda hjärtas känslor, i det han afskedade Rysslands sändebud, prins Ourousoff, utan att bevilja honom afskedsaudiens.

Alexander II:s död och hans sons uppstigande på tronen påskyndade återupptagandet af de diplomatiska förbindelserna. Mgr Vanutelli representerade påfven vid czarens kröning i Moskwa, och snart afsändes Isvolsky såsom stadigvarande rysk diplomatisk agent i Vatikanen. Med de öfriga slaviska nationerna hade Leo XIII kommit i godt förstånd redan genom sin encyclica Grande Munus, hvari han på det vältaligaste prisar den slaviska världens två stora missionärer, Cyrillus († 869) och Methodus († 880). Pilgrimer från Böhmen, Serbien, Herzegowina och Turkiet kommo i skaror till Rom för att tacka påfven. Armenierna och flera andra Orientens kristna har Leo XIII likaledes förstått att återförena med Rom genom sin faderliga godhet. Det lider intet tvifvel att i Österlandets kristna församlingar nu råder en allt mera stigande rörelse för en förening med Rom. En

sådan förening verkställes ej från en dag till en annan, utan förberedes långsamt. Midt under sina otaliga strider i Europa har påfven haft blicken fäst på den gamla Orienten och sökt på allt sätt befrämja en förening. Han har utgifvit stora summor för bildandet af skolor och seminarier såväl i Orienten som äfven i själfva Rom, där nu armenierna äga sitt eget' kollegium.

Melchior de Vogüé säger, att framtiden tillhör östern och den på andra sidan Atlanten belägna västern, de slaviska folken och Amerikas förenta stater. Det är ej utan att Leo XIII med en viss aningsrik förkärlek vänder sig mot dessa motsatta håll. Amerika med sin fullkomliga religionsfrihet, där den katolska kyrkan med förvånande hastighet vinner grund bland alla lager af samhället, där hon ej betraktas såsom en gammaldags inrättning, utan där man är angelägen om, att hon skall vara med i laget vid de stora sociala frågornas lösning, måste naturligtvis utöfva stor dragningskraft på Leo XIII. De praktiska, energiska biskoparne Gib-bons, Ireland m. fl., som förstått att göra katolska kyrkan i Amerika fullkomligt fosterländsk, hafva i hög grad hans förtroende.

Leo XIII har haft den glädjen att se ett katolskt universitet grundas i Washington och följer med stort intresse dess framgång. Det bästa beviset på att kyrkan följer med sin tid, rör sig framåt bland maskiner, ånga och elektricitet, är, att påfven är med midt inne i den stora Chicagoexpositionens vimmel. Han har gifvit det stora företaget sin välsignelse och med högt uttryckt intresse emottagit deputationer af män och kvinnor, och han deltager själf i »the worldsfair» genom att sända konstverk och vetenskapliga föremål.