Ord och Bild: 1893

I O 2

CLAES LAGERGREN.

I hänseende till Frankrike, kyrkans äldsta dotter, har en af dagens mest brännande frågor sprungit fram och rört upp stormar i alla riktningar inom kabinett och press. Påfven proklamerar republiken, kyrkans öfverhufvud har blifvit demokrat, har det sagts, och somliga hafva bifallande klappat i händerna, under det andra ogillande skakat på hufvudet. Xågra hafva gjort öfverkloka politiska uträkningar, hvad orsaken och målet kunna vara. De hafva glömt, att påfven framför allt är fader. Fader är ju det namn, han högst älskar. Som en god fader för alla sina barn vill han dem alla väl. Frankrike har, oaktadt ali den fientlighet det visat mot kyrkan, dock ingen uppriktigare vän än Leo XIII. Historien kommer en dag att visa, att Frankrike haft honom att tacka för mer än det tror. Påfven, som länge med uppmärksamhet följt partiernas strider i Frankrike, söker om möjligt förena de sanna fosterlandsvännerna, dem, för hvilka religionen ännu har något att betyda, i ett stort och starkt parti, där legitimister, bonapartister, republikaner skulle mötas, en organiserad fransk höger, som skulle kunna motväga det religionsfientliga parti, som nu sedan femton år suttit vid makten, och som nära nog öfvertygat hela landet att de, de allena äro republikaner, och att på Kristushatet kännes en äkta republikan igen.

Emot den republikanska styrelseform, som Frankrike gifvit sig själft, har kyrkan ej rätt att något invända. Hon vill genom sitt handlingssätt dementera Gambettas ord: »voilà lennemi!» och om möjligt åter förvärfva sig massornas förtroende för att bland dem uppfylla sin mission som förr. Det är ej heller första gången påfven stöter sina varmaste anhängare för hufvudet, då han sträfvar att rädda deras fosterland Frankrike.

Nekade icke Sixtus V sitt bistånd åt ligans och Filip II:s af Spanien planer, under det han vände sig uppmuntrande mot Henrik af Navarra, den bannlyste hugenotten, i honom och honom allena seende Frankrikes räddare? Den katolska ligans häpnad och sorg kunde icke vara mindre än monarkisternas i dag, men detta hindrade ej, att deras efterkommande med tacksamhet påminde sig Sixtus V och kallade den bannlyste kungen af Navarra för Henri le grand.

Till Österrike, Spanien, Portugal och Belgien har Leo XIII förstått att städse stå i godt förhållande. Först när kyrkan hade fredliga förbindelser med den yttre världen, kunde Leo XIII koncentrera sin uppmärksamhet på univer-sela frågor. Den första, som han möter, är slafveriets utrotande i Afrika. Han utnämnde till Afrikas primas och ärkebiskop af Karthago den kraftige Lavi-gerie. Han var den rätte mannen. Med stor popularitet, äfven ibland kyrkans motståndare, förenade han en fullkomlig kännedom om Afrika och dess förhållanden. Den militäriske kardinalen med sitt långt på bröstet fallande skägg och sitt vackra, energiska hufvud gjorde sig bemärkt, hvar hälst han visade sig, i Vatikanens hofcirklar, där hans något af militär smakande skämt och frispråkighet kommo alla eminensbröderna att skratta, på predikstolen, i konferenssalen eller till häst, omgifven af sin stab af hvitklädda ökenmissionärer. Genom sin vältalighet och sin outtröttliga ifver lyckades Lavigerie gifva fart åt antislaf-verirörelsen. Han genomreste Europa och sökte att för sin sak vinna furstar, regeringar och alla inflytelserika personer, utan afseende på deras trosbekännelse.

Om ej Leo XIII:s och Lavigeries sträfvan härutinnan ännu krönts med ali den framgång-, det ädla företaget förtjänade, så finner man lätt en mängd