Ord och Bild: 1893

LEO XIII. 101

orsaker därtill. I Italien möter hvarje Vatikanens initiativ kallsinnighet och motstånd från regeringens sida, och den religionsfientliga styrelsen i Frankrike var naturligtvis ej häller böjd att strida för en sak, för hvilken påfven satt sig i spetsen. Korstågens tid var förbi. Huru skulle de kunna inse, att religionen kan arbeta i civilisationens tjänst? Enligt deras förmenande vore ju dessa två fiender. Hade Voltaires namn stått skrifvet på fanan, så hade nog företaget förordats i kamrarne. Om regeringarne vägrade sitt bistånd, så upplågade hos de enskilde en så mycket varmare önskan att bistå påfven och kardinalen i dèras människovänliga sträfvan. Stora penningebidrag inflöto och många in-skrefvo sina namn såsom volontärer. Företaget har ej afstannat med Lavige-ries död utan fortsattes, och den tid kan ej vara långt borta, då mänskligheten, hvars samvete nu blifvit väckt, reser sig för att utföra verket.

Den stora samhällssjukdom, som för hvarje år allt mer sprider sig, och som i olika yttringar benämnes olika, men som kanske vidsträcktast förstås under namnet socialism, kunde naturligtvis ej undgå att tilldraga sig Leo XIII:s uppmärksamhet. Om något var värdt kyrkans kärleksfulla intresse, så var det visserligen denna fråga, inför hvilken lagar och regeringar stå rådlösa. Ingenting kunde bättre återställa kyrkans plats i världen än ett ingripande i denna viktiga världsangelägenhet. Stunden var också inne. Sedan mer än ett halft århundrade hade redan röster höjts, som uppmanat härtill.

Redan 1825 vände sig Saint-Simon i sin Nouveau christianisme till påfven med följande ord: »Edra företrädare hafva tillräckligt förbättrat och spridt

kristendomens teori. Det är med lärans tillämpning, som ni bör sysselsätta eder. Den verkliga kristendomen bör göra människorna lyckliga, icke blott i himmelen utan äfven här på jorden. Edert åliggande är att organisera människosläktet efter den gudomliga moralens grundprincip. Ni får icke åtnöja eder med att för de troende predika, att de fattiga äro älskade af Gud, utan ni måste uppriktigt och kraftigt använda ali den makt och alla de medel, som den stridande kyrkan äger, för att så fort som möjligt förbättra det moraliska och fysiska tillståndet bland de stora massorna.» Efter Saint-Simon kommo Lamennais, Montalembert, Ozanom, ja själfve Lacordaire, som med eldig ifver ville, att kyrkan skulle återtaga den roll, som hon under århundraden innehaft, nämligen att taga initiativet i och ledningen af mänsklighetens stora sociala frågor.

I Tyskland har v. Ketteler, biskop af Mainz, arbetat för samma mål, i England kardinal Manning, i Amerika kardinal Gibbons. I Belgien och Schweiz spåras samma strömningar, och i dessa dagar är de Mun kämpen därför i Frankrike. Det är icke blott katoliker, som för lösningen af den sociala frågan vändt sig till påfven. Märkvärdigt nog har äfven en jude, Isaac Pereire, talat i samma anda. »Aldrig har ett verk», heter det »varit kyrkan mera värdigt, aldrig mera öfverensstämmande med hennes gudomlige mästares lära. Är hon icke till själfva sin grundsats de ringas moder, alla förtrycktas beskyddarinna ? Hon behöfver blott påminna sig sin historia och sin tradition. Efter att hafva förstört antikens slafveri och den feodala lifegenskapen, bör kyrkan förbättra dem nutida arbetarens ställning» m. m.*

s Isaac Pereire. La question religieuse, Paris, Motteroz 1878.