Ord och Bild: 1893

CLAES LAGERGREN.

Massorna, som slutligen kommit underfund med hvad liberalism och revolutionär radikalism hafva att bjuda dem på: teorier om folkets majestät och inbjudning till valurnorna, men intet bröd, hafva börjat själfva taga saken om händer. Men dessa händer, som hårdnat af arbete, äro ej att leka med. De hafva ej på länge knäppts ihop till bön, deras ådror äro svällda af spritens gift. Kyrkan fruktar dem emellertid ej. Hon har under sin långa bana mött sådana händer många gånger förr, hon har gifvit dem sitt eget blod. När hofvarne af barbarernas hästar dånade mot Roms campagna, mötte hon de vilda horderna utan förfäran, och de blefvo slutligen hennes hängifna försvarare. I nittonde seklet möter hon de dånande stegen af arbetarnes marsch framåt, och liksom fordom Leo den store, så står Leo NIII där under det gyllene korset, höjande sin hand att välsigna, men säger också förmanande: Non licei! Det är icke tillåtet!

I sin encyclica De conditione opifi-cum, eller såsom den också efter sina begynnelseord kallas Rerum novarum, har han visserligen ej löst frågan — och hvem skulle kunna vänta sig det? — men påfven har framställt den klarare och utförligare än förut varit fallet.

Man säger, att i kyrkan, som innehåller så mycket, äfven finnes socialism. Ja, »men den socialism, som Kristus predikar och som består i den frivilliga uppoffringen och afståendet, som har såsom princip förakt för rikedomen, ej begäret därefter». Påfven förkastar därför med ali makt den moderna socialismens grundsats och upprepar gång på gång sitt »Non licet!» Men påfven älskar arbetarne och vill använda hela kyrkans inflytande för att på lagligt sätt förbättra deras ställning. »Kommen till mig I alla, som arbeten och

ären betungade», voro Kristi ord, och kyrkan upprepar dem. De lysa genom alla de råd, som Leo XIII gifver. Det är genom uppfostran och undervisning, genom exempel och barmhärtighetsverk som kyrkan vill afväpna dem, som stå färdiga till strid. Det är kristendomen, som gifvit arbetet dess adel. I antiken var det slafvens lott. Kristus växer upp och arbetar i timmermannen Josefs verkstad. Men kyrkan är icke blott hvad den med sin lott nöjde, af sin rikedom njutande inbillat sig, »en tygel», som håller den fattige tillbaka, »ett slags bandhund eller, såsom Veuillot sade, gen-darme en soutane» (polis i kaftan), utan hon är samma moder, som genom San Fransesco dAssisi, Saint Vincent de Paul och så många andra stått vid de lidandes sida. Hon säger sitt »Non licet» jämväl åt den rike, som hopar sina skatter, under det han låter tusende, som arbeta för hans öfverflöd, dö i ekonomiskt och moraliskt elände, som icke hos arbetaren respekterar människovärdet.

Kardinal Pecci sade i Perugia, att söndagen icke blott var Herrens dag, utan också människans dag. Den måste hållas i helgd, och man borde unna den åt familjen och härden, åt den åldrige såväl som åt barnet. Den måste af dem alla vara emotsedd och väntad med glädje. Den måste också helgas af religionsöfning för att den skulle utöfva sitt välsignelserika inflytande och ej blifva en krogens dag, som den på många ställen blifvit, där »krögaren tagit prästens plats i arbetarens förtroende» och umgänge.

Leo XIII tror, att statens inblandning bör så mycket som möjligt undvikas och endast i allra yttersta nödfall användas. Arbetarne böra bilda föreningar, som kunna bispringa de för tillfället arbetslösa och antaga sig deras