Ord och Bild: 1893

LEO XIII.

101

sak. Han hänvisar till kyrkan, som är den största förening i världen, dess mäktigaste samfund. »Melius est duos esse simul quam unum», säger han.

Men Leo XIILs encyclica öfver arbetarnes vilkor är öfversatt och känd äfven i Sverige. Kärnan af dess innehåll är, att religionen är den föryngringens källa, hvarur världen skall dricka, »fons vitæ fons amoris» för att få nytt lif, ny ungdom med ungdomens offervillighet och kärlek till nästan.

Det är framtiden förunnadt att se problemets lösning, vare sig det blifver med samhällsordningens bevarande eller omstörtning. Kyrkan har däraf ingenting att frukta. Hon har sagt sitt ord, och hon står på omstörtningens dag, om den kommer, lugn bland spillrorna, uppstämmande sitt requiem öfver det förgångna.

Själf stor vän af historien, har Leo XIII för alla, af hvad trosbekännelse de vara må, öppnat Vatikanens bibliotek och arkiv. »Ju mera ljus, som sprides i historien, desto mera vinna vi därpå», voro hans ord. Vatikanens samlingar hafva också af honom ökats med värdefulla bidrag, hvaribland isynnerhet bör nämnas borghesiska arkivet, som för två år sedan inköptes. Borgias rum, som äro prydda med härliga freskomålningar af Pinturicchio, hafva af påfven bestämts till ett museum för föremål från renässansen. I stenmuseum har kandelabrarnes galleri prydts med vägg-och takmålningar samt ett praktfullt mosaikgolf inlagts. Den dyrbara samlingen af väfda tapeter, Arazzi, hvaraf en stor del äro efter Rafaels ritningar, har ordnats i ett stort galleri, som ensamt för sig är ett museum.

Sålunda har Leo XIII visat sig värdig de stora traditioner, som påfvarne följt såsom beskyddare af konst och

vetenskap. Leo XIII har äfven låtit i Vatikanen inrätta ett observatorium med alla nutidens förbättringar, och detta har redan under den berömde fader Denzas ledning gjort stjärn vetenskapen tjänster. Utom Vatikanen hafva stora restaureringar försiggått, hvaribland isynnerhet den i Laterankyrkan förtjänar att omnämnas. Hela denna basilikas absid har blifvit tillbyggd och prydd med målningar, mosaik och skyhöga pelare. Det bredvid liggande klostret har iståndsatts, och minnet däraf är säkert ett af dem från det kristna Rom, som den resande länge och med förkärlek bevarar. I Laterankyrkan har påfven låtit uppföra ett monument öfver den store Innocentius III. Midt emot pekar den kringförande sakristanen mot en vägg, täckt af stenmosaik, och säger: »Där skall papa Leonis egen graf blifva.» Om Leo XIII ej själf fått skåda sin kära basilika, på hvilken han slösat så mycket, så skall han åtminstone där en gång lägga sitt trötta hufvud in æternum.

Jag går under tystnad förbi hvad Leo XIII gjort för kyrkan såsom dess lots i de inre angelägenheterna, äfvensom de skolor och barmhärtighetsverk, som i stort antal hafva hans frikostiga understöd att tacka för sin tillvaro.

Leo XIILs dag börjar tidigt, vinter som sommar stiger han upp vid sextiden. Dagens första timmar äro helgade åt andaktsöfningar. Han gör först sin morgonbön och försjunker så i en stunds inre betraktelse, hvarpå han strax efter sju förrättar sin mässa. På sön- och helgdagar inbjudas personer att närvara och af den helige fadrens hand undfå nattvarden. Leo XIILs förrättande af mässan har någonting öfvernaturligt gripande. Det alabasterhvita ansiktet med