Ord och Bild: 1893

I O 2

CLAES LAGERGREN.

sitt snöhvita hår, den fina, böjda gestalten, som då och då rätar ut sig, när hufvudet höjes uppåt, den välljudande stämman, som har sitt egna, högtidliga tonfall, kunna aldrig glömmas. Det är en innerlighet, som aldrig slappas, som hvarje gång på nytt frapperar. Det är tydligt, att den bedjande prästen i dessa ögonblick är närvarande på Golgata och där i bön talar med den Korsfäste.

Efter messan intager påfven sin första kroppsliga spis, som är högst obetydlig. Därpå börjar arbetet. Sekreteraren är redan där med sina papper. Påfven vill granska allt, själf begrunda och besluta. Den darrande handen tecknar under i små, men förunderligt tydliga och fasta bokstäfver: Leo p. p. XIII.

Klockan half tio kommer kardinalstatssekreteraren med sin portfölj och sina depescher. Under tiden hafva de yttre mottagningsrummen upplifvats af vakthafvande och besökande. Kardinaler vandra in genom salarna, några af dem, som stå i spetsen för viktiga ämbetsverk, hafva sina bestämda dagar. Ambassadörer och ministrar komma i stor uniform, romerska patriciatets familjer, damer med svarta slöjor, biskopar i gredelint från världens alla delar, den engelske ovan att bära den fotsida romerska kaftanen, och österlandets patriark med böljande skägg och prunkande kors, bärande sin dräkt som en konungamantel. Alla tungomål talas, alla dialekter förnimmas.

Här sitta kapucinermunkar med bara fötter, de äro från Bagdad, från Ninives och Babylons ruiner. Där läser en svartklädd pater af jesuiterorden sin andaktsbok, under det han väntar, — han har nyss varit vittne till den sista massakern i Kina. Där äro två S:t Vincent de Paul-systrar i sina hvita dok, de komma från San Francisco. Morgonen och förmiddagen gå förbi.

En efter annan införas de besökande, och dörren stänges om dem och den helige fadren, så att de ostörda måtte kunna tala om hvad de hafva på hjärtat.

Om torsdagen är vanligtvis allmän audiens, då påfven, antingen sittande på sin tron i tronsalen, eller görande rond, emottager flera hundra audienssökande, som en och en eller i familjegrupper föreställas för honom.

Han tröttnar aldrig att välsignande lägga sin hand på deras hjässor och, lutande sig ned, uppfånga från deras af rörelse darrande läppar de ord af sorg, som tveka att komma fram.

Det är då ej endast katolikers tårar, som falla på hans händer. Jag har äfven sett mången protestants vid detta tillfälle sakta rinna ned i de gråa skäggen och utefter hälsans och ungdomens friska kind. Där anförtror en moder honom, att hon förlorat sitt enda barn, som hon outsägligt älskat. Där en fader, att hans son täckt hans ålders dag med sorg och vanära. Det är ett långt tåg af lidande för honom att trösta. Samma historia i alla dessa hjärtan. .Samma instinkt för dem dit. Det är till Rom kejsarinnan Charlotte af Mexico skyndar, när hennes Maximilian ej är mer. Dit kommer storhertiginnan af Toscana, Johann Orths moder, som ännu i ångest tviflar på sin sons död; dit de glömda, de ringa, de arbetande.

Efter att klockan ett hafva, alltid ensam, intagit sin middag, som, bestående af några rätter enkel föda, inbäres i hans arbetsrum, företager påfven, om vädret är vackert och göromålen ej alltför mycket hindra honom, en åk-och spatsertur i trädgården. Han är då ledsagad af sin vakthafvande kammarherre och en af adelsgardet till häst, som rider efter vagnen. Efter en stund stiger påfven ur och går till fots. När man från inkörsporten först kommer in