Sida 115
Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
leo xiii. 125
101
i trädgården, följer man en mur, mot hvilken en rad präktiga apelsinträd låta sina frukter mogna. Om man följer densamma rakt fram, så kommer man till en inhägnad gård, där hvita påfåglar med sina stolta släp promenera af och an, under det flockar af hvita dufvor flyga fram och åter. Där stannar ofta den djurälskande Leo för att mata sina skyddslingar. Längre bort komma klarögda antiloper fram ur ett afstängdt snår att taga bröd ur påfvens händer. På några sluttningar har Leo XIII med stor omsorg anlagt vinodlingar. Oaktadt telningarnas ädla ursprung från Guienne och Xeres de la Frontera och ali kostnad, som blifvit nedlagd på odlingen, kan ej påfven glädja sig åt att hans trädgård alstrar någon ädel saft. Det skämtas till och med inför honom bland kardinalerna, då han ibland åt någon förärar några buteljer, öfver hans vin och dess besynnerliga smak.
Vatikanens trädgård ligger högt och erbjuder härliga utsikter öfver Rom, campagnan och de blå bergen. Där öppna plötsligt järnekarna sitt mörkgröna hvalf och omfatta i sin ram en utsikt af Monte Mario och Ponte Mölle (pons milvius), där Konstantin och de kristne vunno slaget öfver Maxentius och den hedniska världen. Det var öfver Monte Mario, som korset strålade i skyn. Ofta har Leo XIII stannat under järnekarna och tankfullt blickat bort mot Monte Marios cypress- och pinieklädda höjd med Tibern därunder och Monte Saracte i det blånande fjärran. Den gamla fäjden tycktes vara nära att förnyas; skola dessa samma stränder blifva vittnen till en ny strid? Söker hans öga segertecknet, det gyllene korset däruppe i det molnfria, skimrande blå ?
Högre upp utbreder sig utsikten öfver hela Rom, ett skönt panorama af
kupoler och torn, af trädkronor och ruiner; där synes Colossei mörka kam, där Lateranens höga bildstoder, där Trajani kolonn, där Quirinalens fasad och där Villa Medicis alléer.
Under höga ekar, där bofinkar och näktergalar locka, där det om våren är ett oafbrutet kvitter bland späda blad, porlar vattnet i en sammetsgrön, moss-höljd fontän. Cyclamen och sippor väfva ett brokigt mönster i gräsmattan. Där ligger gömdt bland häckar Pius IVs casino, en tjusande skapelse af ädel renässans med öppen portik, springbrunn och loggia. Under sommarmånaderna bebor påfven där några rum, som iordningställas för honom.
Sedan promenaden i trädgården är slut, återtager påfven på nytt arbete och mottagningar. Och så kommer aftonen. Den ensliga kvällsvarden bäres in och tages bort, sekreteraren och kammartjänaren draga sig tillbaka. Påfvens ringklocka höres icke mer på timmar. Allt är tyst. Vid en lampa lutad mot sitt skrifbord sitter påfven. Ett krucifix står på bordet framför honom. Det är under dessa timmar, som han författar, det är då, som encyclica efter encyclica kommit till, då som den märkligaste af dem alla »Immortale Dei» skrefs. Hans kammartjänare har ibland, då han oroats af den långa, oafbrutna tystnaden i den framskridna natten, vågat sig in och funnit honom insomnad med det hvita hufvudet hvilande i de hopknäppta händerna.
Ibland kommer då äfven i den tysta natten en gammal kär vän från fordom smygande med fingret på läppen, — hon vill ej störa. Det är hon, sångmön från de unga åren, från ferierna i Car-pineto, från akademierna, sångmön med sin latinska lager om pannan. Då lägges för ett ögonblick encyclicans påbörjade blad åt sidan, den tunga bördan, som
Källa: Project Runeberg ·
