Ord och Bild: 1893

I O 2

CLAES LAGERGREN.

hvilar på Pontifex Maximus' skuldror, lättar hon med den ena handen under det hon med den andra räcker fjäderpennan och beder honom skrifva. — —

Ibland afbrytes denna dagordning af någon större högtidlighet. Pilgrimer i tusental komma hvarje år till Rom och mottagas högtidligt af påfven, som för dem håller mässan än i Peterskyrkan än i Aulan. Konsistorierna komma periodvis tillbaka och likaledes hvarje år Pius IX:s dödsdag den 7 Februari och Leo XIILs kröningsdag den 3 Mars, då påfven med kyrkans hela traditionella ståt begifver sig till Sixtinska kapellet.

Om Leo XIII gör ett gripande intryck, när han i sin enkla hvita dräkt i sitt privatkapell förrättar sin andakt, så gör han det icke mindre, när han, buren öfver allas hufvud på sedia gesta-toria, omfläktad af de vaggande flabel-lerna med de tre kronornas diadem på hufvudet och det påfliga korset buret framför sig, hälsad af silfverbasunernas klang från kupolen och körernas sång: »Tu es Petrus», gör sitt intåg i Peterskyrkan. Tåget rör sig sakta framåt; vakten skyldrar; kardinaler i röda släpdräkter, patriarker, biskopar, hela hofvet i femtonhundratalets kostymer, och öfver dem alla den hvite gubben med sin höjda darrande hand, välsignande alla, vänner och fiender, allt som han drager fram.

För främlingen är det, liksom om en försvunnen värld hade rest sig ur sin graf, som om medeltiden med sin tro kom framskridande.

För alltid skall minnet stå inpräg-ladt af de elfenbens-bleka dragen, ögonen med den förunderligt djupa blicken under tiaran och den darrande handen med fiskarringen.

Leo XIII har här framställts i olika förhållanden, såsom påfve och människa, såsom politiker och författare, såsom filosof och vinodlare, i sin ställning till samtidens stora frågor, och såsom diplomat till olika nationer. Det är endast hans förhållande till Italien, som ej omnämnts.

»Det moderna Italien är endast radikalism och ateism, som dölja sig under en nationell flagga», har en högt stående statsman sagt, som för öfrigt är protestant. Ingen torde hafva något att anmärka mot hvad Leo XIII själf högtidligt förklarat, att det är otänkbart, att den katolska kyrkans öfverhufvud skall antaga och erkänna de villkor, som en ständigt växlande majoritet i italienska parlamentet behagar gifva eller nästa dag återtaga. »Non possumus» förblifver hans orubbliga svar och en protesterande bidan hans politik. Den italienske parlamentsledamoten Bonghi, som säkert ej kan blifva misstänkt för klerikalism, säger: »Som jag älskar sanning framför allt, måste jag erkänna, att ej hela skulden varit på hans (Leo XIILs) sida. Italienska styrelsen har ej varit utan fel och har begått mer än ett under dessa tretton år af Leo XIILs pontifikat. Den har alis icke visat någon uppriktig längtan efter försoning. Svår redan förut, har denna blifvit ännu svårare. Dess kyrkliga politik har ej varit fredens. Det är möjligt, att Leo XIII vid sin tronbestigning och under de första åren af sin regering hade för afsikt att närma sig konungen af Italien, utan att ännu hafva bestämt sig för sättet och medlen. Men det är alldeles säkert, att sådana olyckliga tilldragelser, som då Pius IX:s lik skymfades vid öfverförandet från Peterskyrkan till S. Lorenzo, uppresandet af Giordano Brunos bildstod och flera lagförslag hafva förbittrat honom och slut-