Sida 122
Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder
ii4
richard bergh.
tidigt med honom, med penseln i hand, banade sig väg fram till en plats i den moderna konsten är: att medan vi andra i första rummet använde färgen för att med dess hjälp nå högsta möjliga ljusverkan och illusion, fann han i färgen något i och for sig godt, ja gudomligt, och detta både från sinnlig och öfversinnlig synpunkt. Han var den ende verklige koloristen ibland ess, och han var det icke endast därför, att han förstod att med färgen åstadkomma en kostligare och klangfullare yta än någon af oss, utan äfven — och i lika hög grad — därför att han af naturen visste hemligheten att låta denna färgklang få en djupare mening, ett symboliskt, nästan musikaliskt tonfall.
Naturligtvis lefde Ernst Josephson icke ett tiotal år i Frankrike utan att i någon mån beröras af de moderna målarnes arbeten därstädes. Men med undantag af Manet vet jag ingen, som utöfvat något nämnvärdt inflytande på honom, och märk väl: det var icke ljusmålaren Manet, den, som af kollegan Claude Monnet lärt sig att sönderdela färgerna, som tilltalade Josephson; nej, det var Manet från den första perioden, den af Velasquez, Ribera, Frans Hals och först och främst Goya inspirerade Manet, som i breda drag och med saftig färg målade den i blånande svart klädde Hamlet (porträtt af sångaren Faure), målade »Le bon bock», porträttet af Antonin Proust, »Kristi nedtagning från korset»(!), den nakna hetären Olympia (nu i Luxembourg) etc. De djupa blå och blåsvarta färger, som Josephson under vistelsen i Paris eröfrade för sin palett, ha ingen släktskap med friluftsmålarnes bleka gredelina eller tunna blå toner. Hans öga såg allting så mycket rikare och mustigare än deras och kunde ej låta tvinga sig af något så ytligt som ett mod. När Jo-
sephson själf blef friluftsmålare, när han, sittande midt i det bländande solljuset på spången öfver en fors i Norge, målade »Strömkarlen», själf omhvärfd af stänk och skum och med forsens brusande musik i sina öron, så var det visst ej för att under ett slafviskt naturkopie-rande tillämpa några teorier om en allena saliggörande ljus- och luftverkan. Det var för att, inspirerad af forsens passionerade skådespel, finna de element, hvarmed han kunde skapa det starkaste möjliga, symboliska uttryck åt en i åratal närd målartanke. Han hemtade ur naturen, hvad han ansåg lämpligt, tog resten ur sin egen, på färger så rika fantasi. Ursprungligen hade han tänkt sig Strömkarlen höljd i nattliga färger, stilla klagande, men småningom, delvis påverkad af norska naturen, öfvergaf han den första tanken såsom alltför sentimental och trodde sig i ett intensivt färgackord af guld och blått och hvitt och sjögrönt finna ett ännu mer passio-neradt uttryck, en ännu mer målerisk omskrifning för det skri af ohejdad smärta och aldrig hvilande längtan, som hans egen fantasi lät honom höra från forsen — så dag som natt, ja, tydligast och mest skärande på dagens höjdpunkt i det bländande solljuset, då vattnets vexlande färg och skummets dansande prakt täflade med bruset i att jaga upp åskådarens oroskänslor. I »Strömkarlen» nådde Ernst Josephson det intensivaste uttrycket för sitt personliga färgsinne. Här finnas icke längre några reminiscenser af andra; den bilden är hans friborna kungstanke. Många anse kanske den kungstanken ringa, rycka på axlarne och skratta åt den — jag hör icke till dem, men jag tror och vet, att hur vackert — ja, vackert —- jag än finner det uttryck den fått, är detta blekt och färglöst i jämförelse med den bild hans egen, uppjagade fantasi må-
Källa: Project Runeberg ·
