Sida 123
Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder
målåren ernst Josephson.
lade färdig den gången han stod ansikte mot ansikte med forsen däruppe i Norge — innan han ännu någonsin doppat sin pensel i det jordiska färgstoff han fört med sig från färgfabriken vid rue de Lavalie i Paris. Allt jordiskt är ju bristfälligt, säges det. Säkert är, att de vackraste taflor en målare skapar, får publiken aldrig se. Men »förstå är reflexen af att skapa», och förstår man rätt ett konstverk, så kan man lyckas icke allenast att bortse från de bristfälligheter, som i synlig måtto kunna vidlåda detsamma, utan äfven att, vore det också endast för en kort minut, få lyfta på den slöja, som skiljer den verkliga bilden från den drömda.
En så originel konstyttring som Josephsons »Strömkarl» ställer ju alla möjliga af våra förutvarande begrepp om färg och form på hufvudet. Tiden först skall komma oss att opartiskt bedöma den. Hvad som likväl alla och enhvar redan nu borde fatta är, att vi här stå framför en milstolpe på den svenska konstens utvecklingsbana; under närmast kommande vägstycke skall återstoden af naturalismens grå dimmor, pådrifven af vindarne utifrån, upplösa sig och försvinna. Färgen skall åter koras till härskare i sitt naturgifna rike och skall denna gång göra sitt intåg buren af den strålande sol vagnen, det senaste decenniets eröfring, ty färg och ljus och ljusdunkel höra hemma tillsammans i målarkonsten; de äro dess lif, tecknen på dess hälsa; men gråvädret och de svarta långbyxorna höra dödsriket till, de äro symbolerna för höst och sorg.
Josephsons färg höjde sig aldrig i "hanssenare produktion (Strömkarlen målades 1884, alltså fore porträtten af fruarna N. af G., Rubenson och Marcus, före »Höstsol» och »Byskvaller» och före »Spinnerskan») till samma metallstarka klang och passionerade lyrism som i
»Strömkarlen», men några af de senare arbetena äga det oaktadt en i hög grad originel färgprägel. I porträttet af fru Marcus har han utan nämnvärda öfver-gångstoner lyckats stämma en mängd ljusa färger samman med rent svart och det djupaste, saftigaste blå, som paletten äger. Det är ett både fullt originelt och högeligen djärft färgackord af stark verkan. I porträttet af fru Rubenson har han däremot ställt ihop endast ljusa, klara, rena färger, hvilka, hur modern bilden i öfrigt är, genom sin sinnrika fördelning förläna denna ett första intryck af ett assyriskt eller egyptiskt, ornamentalt mönster —- utan skuggor eller stark relief — något som förvå-nansvärdt väl passar den framstälda typen. I »Höstsol» har han gjort en harmoni af solens gyllne stänk i den blånande slagskuggan (från ett osynligt träd) på den hvita muren, af den gamla solälskande gummans brynta ansikte och hennes mörkblå kofta, af de gula lofven på marken och den brungrå kjolen. I »Spinnerskan», hans sista stora oljemålning, blir färgen slutligen en helt annan och af en alla de föregående målningarna trotsande egendomlighet. Han har här vågat sig på en dissonans, där brandgult och rödt och kornblått och gredelint skrika ängsligt mot hvarandra ur halfdunklet; gummans gredelina hätta formligen skräller mot den eldbelysta spiselväggen. Josephson har genom denna till ytterlighet uppjagade färgsammansättning lyckats uttrycka hela den fantastiska, spöklika sagostämning, som hade makt med honom själf, då han på platsen stirrade in i denna gamla sibyllas skarpa, kloka ufögon, hvilka på bilden lysa i kapp med de kring henne dansande eldgnistorna från den sprakande, flämtande elden, som tyckes sugas upp mot den öfver hexans hufvud gapande skorstenen. Det är en
Källa: Project Runeberg ·
