Ord och Bild: 1893

målaren ernst josephson.

I I I

äro misstecknade, lefva emellertid på ett helt annat sätt än flertalet af de korrekta figurer, som befolka vår tids ex-positionstaflor. Och de lefva med det speciela lif, som endast en af inspiration buren pensel kan skänka människor af oljefärg. Inspirationen kommer honom ofta att skjuta öfver målet; penseln hejdar sig icke i tid; en arm blir för lång, en skuldra för bred, men lifvet finns där — rörelsen, kraften, karaktären.

Det är endast motvilligt — för en lättare öfversikts skull — jag skiljer på färg och teckning i Josephsons taflor. Om färg och teckning hos någon målare i vår tid bildat ett oskiljaktigt helt, så är det hos Josephson. Hans figurer äro icke först tecknade och sedan färglagda. De äro liksom hos Rembrandt formade medelst färgeffekter.

På en punkt måste äfven klandrarne af Josephsons formsinne medgifva, att han är öfverlägsen. Det är i formbildningen och karaktäristiken af de olika modellernas händer. I hans porträtt visar sig detta bäst: den om andlig och lekamlig kraft talande handen på höften i Öster linds porträtt; de fina, nervösa, af blå ådror genomväfda händerna på fru N. af G:s bild; den långa, magra, liksom uppför armen klättrande handen på Birger (som landsknekt); Skånbergs små fruntimmershänder, hr Renholms på sitt sätt, och hr Fürstenbergs på sitt, karaktäristiska händer. Öfver alla dessa händer hvilar en uttrycksfullhet, som alltid står i korrespondens med personernas ansikte och karaktär.

Rörelserna hos Josephsons figurer äro möjligen emellanåt forcerade, men ännu oftare äga de en lugn, monumental hållning, som knappast de här och hvar förekommande grofva felen mot proportioner eller den för färgens uppgifvande använda, mer än vanligt våld-

samma tekniken förmå att störa. Rörelsen i Österlinds porträtt är af en så monumental hållning, att den ovillkorligen leder tanken till de klassiske mä-starnes taflor.

»Smederna» höja sig, trots den naiva frontställning de intaga, eller kanske just genom denna, till en liknande monumental stil. — »Strömkarlen» — ja, »Strömkarlen» är med sin momentana rörelse likväl den mest monumentala skapelsen af dem alla. Här är hvarje linie balanserad med den finaste takt, utan att rörelsen märkbart förlorat något af sin ursprunglighet. Bålens och benens hufvudlinier flyta nedåt i samma riktning som den nedstörtande forsen, liksom dragna med af denna. Öfver-delen af kroppen och armarnes linier höja sig däremot uppåt — till motvikt. Det ena underbenet bildar likaledes opposition mot de nedåt flytande linierna, det stöder bakåt och uppbär med sitt fotfäste i vattnet figurens jämnvikt.

Ett större plastiskt lugn i en våldsam rörelse skall man hafva svårt att uppleta. Olyckligtvis är modelleringen af den nakna kroppens inre ytor i det platta solljuset delvis torr och tung, och därigenom kommer måhända det inneboende lifvet på vissa punkter att stelna. Valörerna af de nedre kroppsdelarne mot den skummande bakgrunden torde äfvenledes vara oriktiga, säkerligen för ljusa; — detta stöter ögat, fasthåller det frågande vid materien. Den yttre silhuetten är däremot full af lif, och konturen bär vittne om, att dess mästare sitter inne med ett ovanligt känsligt sinne för liniers rytmiska vältalighet. Det var första gången den sidan af Josephsons mångsidiga och mångfrestande begåfning kom till heders. I hans porträtt och genretaflor spelar konturen alltid en sekundär roll. Under en senare tid af sitt oroliga lif