Ord och Bild: 1893

118

richard bergh.

kastar emellertid Josephson, .såsom vi snart skola få se, hela tyngdpunkten af sitt konstnärliga uttryckssätt öfver

på linien.

I Josephsons produktion kan man urskilja två distinkta tillvägagångssätt: ett, som han nästan alltid användt, och ett, som han däremot sällan tillgripit, men till hvilket han likväl då och då lockas tillbaka. Det första är det, som alltid — och med rätta — framhållits som det för honom mest betecknande: det breda, improviserande penselföredraget, som resumerar och sväljer i stora tag. Det andra är dess antipod; en lin, spetsig och ängsligt noggrann pensels idoga sträfvan efter fullkomlighet. Det senare tillvägagångssättet är i allmänhet så förbisedt, att det torde väcka förvåning hos mången, när jag här talar om det. Det sammanhänger emellertid så noga med en sida af hans karaktär, att det förtjänar ett närmare omnämnande.

Josephson yttrade en gång i Paris till mig ungefär följande:

— »Det finnes bara två sätt att måla — i alla händelser för mig, som icke följer ett skolschema. Det ena är: måla på inspiration, — medan färgen är våt och stämningen varm, medan den första entusiasmen ännu svallar i ens blod och drifver på penseln som en naturkraft. Det andra sättet är att måla med en innerlig, långmodig kärleks outtröttliga, aldrig sviktande och aldrig sinande ömhet och omtanka; göra om och göra om igen, älska sig in i hvarje hörn af sitt motiv, i hvarje veck på ett ansikte, i hvarje blad på ett träd. — — — Det första slagets målningar bli vanligen färdiga — på sitt vis. — Det senare slagets bli aldrig färdiga.»

Kanske hafva vi i detta »aldrig färdiga» att söka orsaken, hvarför på utställningen af Josephsons samlade alster

det senare tillvägagångssättet var så litet representeradt. Det fanns där emellertid, och rikare företrädt, än man tror. Det uppträdde till och med allt som oftast midt upp uti det vanligare maneret, armbågadt af detta, nedtystadt af det, ohördt som en späd stämma i en bullrande församling. Klippan bakom strömkarlen, — hvem skulle tro det? — är till stor del åstadkommen medels små, små färgpunkter, hvilka tåligt följa de små lavarne och remnorna, som finnas där. Klädningarne på de kring bordet sittande kvinnorna i »Spansk dans» äro som broderade med en nålfin pensel. Hufvudet på systerns porträtt är slipadt med glas och måladt med spetspenslar, under den ena veckans dagslånga arbete efter den andras. Hufvudet och händerna på modrens porträtt äro likaledes målade med oändlig sam-vetsgrannhet. Löfverket i »Svalka» är prickadt med penselspetsen, blad för blad. I fru Rubensons porträtt (bröstbild) tar det finare maneret fullständigt öfverhand öfver det gröfre, äfven om bilden till följd af de starka, hela och bestämda färgytorna icke vid första påseende verkar utpenslad; hvarje detalj är gjord med minutiös noggrannhet; ögonen, munnen och de fina näsborrarne äro formade med innerlig pietet och tålmodighet; det lilla svenska landskapet i bakgrunden är måladt med en kärlek till småsaker, som rent af stör.

Josephson försökte en gång i ett stort porträtt af fru Fürstenberg att konsekvent hålla sig till sina fina, kärleksfullt inträngande penslar. Det blef ett tålamodsarbete för både honom och modellen. Bilden blef i vissa delar ett mästerverk; som helhet blef den stel och öfverarbetad — eller kanske för litet arbetad, ty sådana kärleksverk bli ju »aldrig färdiga», alltid är det något, som måste »göras om och göras om igen».